Utbildningspolitik är en het fråga, både i konventionella och sociala medier. Detta blev tydlig häromdagen då SVT rapporterade att fler unga kvinnor med utländsk bakgrund än unga kvinnor med inhemsk bakgrund väljer att läsa vidare på högskola och universitet. Reportaget framhöll även skillnader mellan pojkars och flickors utbildningsresultat och antydde att dessa berodde på kollektiva attitydskillnader.
Svaret på sociala medier blev ”Wow!” eller ”Bu!” beroende på debattörernas politiska färg.
Diskussionen om mångfald inom högre utbildning har blivit en diskussion om socialdemografi och procentandelar.
SVT:s rapportering och den efterföljande diskussionen i sociala medier illustrerar, på ett tydligt sätt, hur frågan om mångfald inom utbildningsväsendet har kommit att präglas av ett identitetspolitiskt tolkningsraster. Mångfald uppfattas numera som en mångfald av sociala kategorier – och debattörer till både höger och vänster tampas med varandra för att framhäva och förfäkta vissa specifika kategoriers rätt till större representation på universitet och högskolor. Diskussionen om mångfald inom högre utbildning har blivit en diskussion om socialdemografi och procentandelar.
Problematiskt perspektiv
Identitetspolitiken är, i min mening, problematisk på flera sätt. För det första ställer den grupper mot varandra och bidrar därigenom till motsättningar och konflikter. Men den tenderar också att undanskymma människors individuella personligheter och intellekt. Strävan efter identitetspolitisk mångfald bidrar till intellektuell enfald då människor reduceras till att vara språkrör för sina respektive sociala kategorier.
Identitetspolitiken är dessutom ytlig: den bryr sig om människors yttre attribut men inte om vilka de är på insidan. Den identitetspolitiska mångfalden fokuserar på sådant som kan kategoriseras och räknas – kön, härkomst, ålder och så vidare – men det bortser från sådana nyansrika och komplexa företeelser som ryms i människors tankar och föreställningar.
Broschyrerna är ”tysta” på så vis att personerna i dem aldrig får komma till tals – de visas bara upp.
Det sistnämnda framgår inte minst av universitetens och högskolornas glättiga externa kommunikationsmaterial, som fylls till brädden av foton på människor med olika utseenden samtidigt som de saknar sådana intellektuella, meningsfulla resonemang som hade låtit individuella personligheter och särdrag framträda. Broschyrerna är ”tysta” på så vis att personerna i dem aldrig får komma till tals – de visas bara upp, som representanter för den nominella mångfalden inom lärosätena.
Skymmer sikten
Identitetspolitiken skymmer alltså sikten för det som borde vara i fokus på universiteten och högskolorna: intellektuell utveckling.
Den identitetspolitiska tolkningen av mångfaldsbegreppet hindrar reell intellektuell mångfald på universiteten och högskolorna. Intellektuell mångfald vore att ge utrymme för individuella egenskaper och olikheter och näring för att individerna ska kunna växa och uttrycka sina olika tankar, reflektioner och åsikter på ett självständigt sätt.
Och det är bara om vi låter individer tala fritt och självständigt som kan vi ha universitet och högskolor som präglas av mångfald, öppenhet och tolerans – på riktigt.
Vi behöver göra upp med, och säga nej till, identitetspolitikens logik. Den offentliga debatten om högre utbildning bör återgå till att diskutera frågor om intellekt snarare än frågor om yttre attribut. Universiteten och högskolorna bör fyllas av en mångfald av riktiga människor med olika personligheter, tankar och åsikter – och inte bara av en mångfald av sociala kategorier.
Olov Aronson, filosofie doktor i välfärd och socialvetenskap. Författare till boken Varför är universiteten och högskolorna så dåliga?