Återigen nås vi av budskapet att ett särskilt ungdomshem där Statens institutionsstyrelse (SiS) är huvudman tillfälligt måste stängas. Det gäller Långanäs i Småland, men det är tyvärr inte första gången detta sker. 2021 stängde ungdomshemmet Lövsta i Södermanland permanent ner sin verksamhet. I båda dessa fall handlar det bland annat om att ungdomar har rapporterat om att de blir utsatta för våld och andra missförhållanden på institutionen. Därtill har enskilda avdelningar på flertalet institutioner tillfälligt stängts ned mellan 2019 och 2024, också då på grund av våld och andra missförhållanden.
Hur kommer det sig att dessa till synes strukturella missförhållandena kan fortskrida? Under lång tid har forskare, Ivo, Riksrevisionen, Stadskontoret, JO och SKR pekat på de, många gånger flagranta missförhållanden som råder på flera av de särskilda ungdomshemmen.
Ändå verkar det som att det inte blir någon förbättring. Det beror på att det är svårt att förändra destruktiva institutionskulturer som också rymmer en komplex och spretig ungdomsgrupp, men det är inte omöjligt. Vad som behövs är att vi tänker utanför ramarna.
Regeringen tillsatte tidigare i år en utredning där ungdomsvården ska reformeras, det är mycket lovvärt och efterlängtat. Men samtidigt behövs följande beaktas: de potentiella förändringarna som den utredningen möjligtvis kommer att leda till ligger många år fram i tiden och årligen placeras cirka 1100 unga på SiS.
Regeringen behöver därför agera ännu mer kraftfullt här och nu, till exempel föreslå en snabbutredning gällande varje enskild institution. Regeringen behöver också, som de gjort för Kriminalvården, tillskjuta SiS pengar så att nya institutioner kan byggas. Detta eftersom myndigheten själv till synes inte agerar så pass offensivt som läget kräver.
Vad behöver då hända? Ett steg i rätt riktning torde vara att SiS själva stänger ner en institution i taget och gör ett eget reformarbete i linje med vad aktuell forskning säger. Motargumentet mot detta är den skriande platsbristen.
Men är det verkligen etiskt försvarbart att stå i kö till en plats på SiS eller placeras med risk för att inte erhålla den vård och behandling som tanken ändå är med placeringen och därtill riskera att utsättas för våld?
Det finnas andra alternativ än SiS; till exempel HVB, behandlingsfamilj eller insatser inom psykiatrin. Det som komplicerar saken är att dessa insatser ofta upplevs som uttömda, vilket pekar mot att detta handlar inte enbart om SiS utan om hela vårdkedjan gällande samhällsvården för barn och unga. Troligtvis behöver flera placeras på institution, men i öppnare former (HVB) och under längre tid, ihop med professionell personal som behärskar att arbeta med ungdomar.
Utifrån en horisont som vålds- och institutionsforskare vill jag peka ut följande förslag som faktiskt kan ha påverkan på institutionsvården här och nu om de efterlevs:
– Bygg upp varje institution utifrån kärnkomponenterna i begreppet socialt klimat. Det innebär bland annat fokus på relationer, autonomi, behandling, kommunikation och säkerhet.
– Börja aktivt redovisa våldets riktning personal mot ungdom, inte enbart riktningen ungdom mot personal. Det är tydligt att våld och repression, oavsett riktning, påverkar institutionsvistelsen negativt. Nu redovisas enbart hot och våld som ungdomarna riktar mot personal. Det saknas en transparent redovisning av våldets alla riktningar.
– Sätt tydliga krav på minimiålder och utbildningsnivå för personal som ska arbeta på ett särskilt ungdomshem. Just nu arbetar många unga personer utan adekvat utbildning, i vilken annan specialiserad verksamhet är det en framkomlig väg?
– Arbeta aktivt för att fler kvinnor ska arbeta klientnära, vi vet från svenska fängelsestudier att det har en positiv påverkan på institutionsklimatet och möjligheten till rehabilitering.
– Knyt egna eller externa forskare till varje särskilt ungdomshem där följsamheten i det relationella arbetet kan följas och utvärderas. På så sätt går det att belysa vad som faktiskt händer på en avdelning och det går att undersöka hur det kommer sig att personalomsättning är så omfattande.
Detta behöver uttryckas som mål, inte som visioner. Det går såklart inte att förändra institutionsvården från en dag till en annan, men samtidigt är det inte etiskt försvarbart att fortsätta placera barn och unga på institutioner som inte håller måttet för vad som ska kallas modern institutionsvård.
Peter Andersson, lektor i socialt arbete, institutionen för social arbete, Stockholm universitet, leg. psykoterapeut