Jag skrev senast om det föreslagna namnet Göteborg Grand Central. Det är nu inte den enda exemplet på engelskspråkig namngivning. Citygate kallas ett av de höga nybyggda husen i Gårda. Det är kanske inte så mycket att orda om. Ett privat företag står för bygget och driften.
Det är annorlunda med byggnader, gator och torg som byggs, ägs och sköts i offentlig regi. Göteborgs kommun har en namnberedning som föreslår namn på exempelvis gator, torg och spårvagnshållplatser. Man behöver inte applådera varje nytt namn, men det är ändå en verksamhet som bedrivs och har bedrivits med omdöme.
Den nya bron till Hisingen fick det mycket rimliga namnet Hisingsbron. Att någon lustigkurre föreslog Golden Glenn vann inget gehör.
Namn på gator, torg och byggnader i Göteborg är och har alltid varit svenskspråkiga. Nästan i alla fall. Ett undantag är Bellevue (efter franska belle vue ’vacker utsikt’). Förklaringen är att där fanns en villa tillhörande Kvibergs landeri med det namnet. Det tål vi, och vi har vant oss. Det uttalas också bällevy med tryck på första stavelsen, ett mer göteborgskt än franskt uttal.
Jag växte upp på Lövskogsgatan på Guldheden, Strax intill låg Ängemarken. Det fanns ingen Elm Street eller Meadow Street i närheten, vare sig på Guldheden eller i någon annan stadsdel.
Namngivningen har varit svenskspråkig. Detta har varit så självklart att det inte ens diskuterats. Men detta gäller namngivning i det offentligas regi.
I företagens värld ser det annorlunda ut. Det står naturligtvis Petter Stordalen fritt att kalla sitt hotellföretag Strawberry Hotels. Att han sedan för ett okänt antal miljoner lyckas få Sveriges nationalarena att officiellt heta Strawberry Arena är något helt annat. Det är märkligt och svårbegripligt. Ska verkligen en hotellägare kunna köpa sig namnrättigheten till en nationalarena?
Det lät som ett aprilskämt, det visade sig vara sant.
Göteborgs många fotbollsplaner heter sådant som Majvallen. Ånäsfältet och Överåsvallen, där förleden som regel anger stadsdel. Men det finns ett undantag, nämligen Bravida Arena.
På Hisingen fanns, som många minns, Rambergsvallen. Den revs och en ny anläggning byggdes. Företaget Bravida finansierade en del och fick namnrättigheten – Bravida Arena. Häckens supportrar uppskattar nog anläggningen mer än namnet.
Det finns fler exempel. Örebro SK spelar numera på Behrn Arena och Kalmar FF på Guldfågeln Arena.
Kommer detta att fortsätta, och var går gränsen? Vem vill köpa namnrättigheten till Majvallen eller Gröna Vallen, där Gunnar Gren började spela boll.
Eller Slottsskogsvallen, invigd 1923. Kan den byggas om och bli Stena Arena? Det vill förhoppningsvis varken Stena eller göteborgarna.
Många uppskattar att företag sponsrar idrottsföreningar, och företagsnamnen kan synliggöras på tröjor och reklamskyltar. Men har man inte passerat anständighetens gräns när man sätter ett företagsnamn på en idrottsanläggning?
Detta är både en kulturvårdsfråga och en språkvårdsfråga. Det var på Ullevi Sverige besegrade Västtyskland 1958, IFK slog Hamburg 1982 och Bruce Springsteen skakade om betonggrunden 1985.
Namnen är en del av vår språkliga, kulturella och lokala identitet, och vår identitet ska väl ändå inte vara en handelsvara.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska