Svenska barn och unga mår allt sämre. Nästan 100 000 barn står i kö till Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och antalet barn som tar antidepressiv medicin har ökat med 190 procent de senaste tio åren.Men nu ska det bli ändring på det.
Genom att sätta psykisk hälsa på skolschemat, ska barn och unga börja må bättre. Det är den linje vår socialminister Jacob Forssmed (KD) driver i regeringsförhandlingarna. Det är förstås hedrande att socialministern har så höga tankar om oss lärare. Som politiker är han inte ensam.
Så fort det dyker upp ett problem i samhället är lösningen att lärarna ska börja undervisa om det. Ena dagen är det våld i nära relationer, etik och privatekonomi som ska in på skolschemat. Året därpå är det matvanor, Nato-kunskap, klimatförändringar och extremism. (Googla gärna på frasen ”Lärarna/skolan måste bli bättre på att…” om du inte tror mig.)
Skolledare följer efter
Man verkar tro att alla problem går att undervisa bort. Och när det märkligt nog inte fungerar börjar man ifrågasätta lärarnas kompetens: Lärarna är usla. De behöver mer fortbildning om psykisk ohälsa.
På en given signal rusar kommersiella utbildningsföretag, allsköns charlataner, självutnämnda experter (ofta med en tidigare historik av psykisk ohälsa som de hittat en unik mirakelmetod för), psykologer, läkare och forskare med egna firmor fram för att kränga sin exklusiva expertis åt den bedrövliga lärarkåren.
För två år sedan var det pornografi vi lärare skulle undervisa om. Det klämdes in i läroplanen efter idogt lobbyarbete. Nu är det psykisk ohälsa.
”Köp vår bok om hur lärare kan undervisa om psykisk ohälsa. Köp våra framgångsrika workshoppar, föredrag och webbverktyg om hur skolan kan få unga att må bättre! Kom å köp, kom å köp!”
Och huvudmän och skolledare köper, så att det ska se handlingskraftigt ut när Skolinspektionen knackar på dörren med sina avbockningsprotokoll. Och sedan får lärare sitta på studiedagar och sena möteseftermiddagar och ta del av inspirationsföreläsningar och älta metoder och teorier i ”kollegialt lärande-grupper” medan kraven på resultat ökar, deras rättningshögar växer och samvetsstressen likaså.
Och inte mår ungdomarna bättre heller.
”Utbildning fixar allt”
Sverige lider av, vad professorn och författaren Mats Alvesson kallar: utbildningsfundamentalism. Utbildning är gott. Alla måste utbildas. Allt ska fixas med mer utbildning. Utbildning är lösningen på universums undergång.
För två år sedan var det pornografi vi lärare skulle undervisa om. Det klämdes in i läroplanen efter idogt lobbyarbete. Nu är det psykisk ohälsa. Och i morgon pressas väl AI in som ytterligare en del av matematikämnet, vid sidan av programmering, som glatt stoppades in 2018.
Allt fler unga mår dåligt. Varför inte införa mindre klasser, speciallärarstöd för elever i behov och fokus på att alla barn i Sverige lär sig läsa och skriva?
Svenska politiker tävlar om att låtsas lösa nationens alla ”utmaningar” genom att klämma in allt som är på modet just nu i skolan och skyffla över jobbet på landets lärarkår. Naturligtvis fungerar det inte. Och det är cyniskt mot lärarna och befolkningen att låta påskina att det skulle göra det.
Jag vill därför ge svenska politiker ett stekhett sommartips: I stället för er invanda ryggradsreflex att kasta er över skolan så fort ett samhällsproblem dyker upp bör ni ta reda på orsaken till problemet. Därefter sätter ni in verkliga åtgärder.
Allt fler unga mår dåligt. Varför inte införa mindre klasser, speciallärarstöd för elever i behov och fokus på att alla barn i Sverige lär sig läsa och skriva? Varför inte kasta ut koncentrationsstörande mobiler och datorer ur klassrummet och införa en barnanpassad läroplan? Hur skulle det vara med specialklasser och större lärarstöd för elever som stökar, en förändrad och stärkt elevhälsa och en relativ betygsskala utan barnfientlig F-gräns?
Och varför inte litet luft i lärarnas scheman så att de hinner och orkar lyssna på Putte och Lisa efter lektionen och ges tid att koppla in den hjälp som behövs?
Allt detta är förslag som kan öka välbefinnandet hos våra barn och unga. Det är bara för er politiker att reglera och se till att vi får resurserna.
Men jag gissar att det är mycket dyrare än ännu ett populistiskt undervisningsuppdrag åt den sönderstressade lärarkåren.
Filippa Mannerheim, gymnasielärare