Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Inom grundskoleförvaltningen i Göteborg efterlevs inte detta. När barn hamnar i kläm skyller man på skollag och praxis. Men ingen hänsyn tas till att ensamplaceringar strider mot Barnkonventionen, som också är lag i Sverige.
Jag blir förvirrad när jag läser Axel Darviks (L) debattartikel i GP (220628) ”Det är barn och föräldrar som ska välja skola, inte byråkrater eller politiker...//… När detta sker är det alltid på bekostnad av elevernas och föräldrarnas möjligheter att själva påverka sina liv. En liberal väljer alltid individen före systemet.” Eftersom jag känner en liten femåring som har blivit ensamplacerad mot sin och föräldrarnas vilja har jag mailat Axel Darvik för att få svar på hur han tänker.
Duger inte
I detta fall verkar Darvik vara helt okej med att offra individen, en liten femåring, för att inte riskera att rubba på regelverket. Darvik svarade att det är olyckligt att barnen har fått information att alla ska börja på viss skola när detta är en garanti de inte kan hålla. Det svaret duger inte, för det här handlar om barn som far illa.
Jag hade inte drivit frågan om barnen blev uppdelade i olika grupper, men ensamplaceringar ska bara inte ske. Darvik svarade inte heller på de två frågor jag ställde: ”Hur kan det komma sig att Göteborg fortsätter att ensamplacera barn när forskningen visar entydigt på att detta får negativa konsekvenser för barnet?” och ”Varför har Göteborg valt bort att inte pröva särskilda skäl för placering av barn?”
Det handlar inte om olyckliga omständigheter utan om vilket arbetssätt man väljer att arbeta efter. Varför vågar ni inte ta ansvar i frågan?
Den här problematiken verkar vara en liberal åkomma - en tro på att individens val ska kunna gälla - men som inte funkar när den krockar med kommunernas krassa verklighet och ekonomi (där placeringar inte sker på val eftersom det inte finns några tillgängliga platser). Det funkar helt enkelt inte, och speciellt inte i Göteborg.
Barnets redan sköra situation kommer att förvärras när också alla kamrater förloras
När det gäller min närstående femåring är de åtta barn i förskolegruppen där sju ska få gå tillsammans medan ett barn ska börja helt ensam. Från denna förskola har alltid alla barn fått gå gemensamt till förskoleklassen och det har också förmedlats till barnen.
Sedan kommer beslutet från placeringsenheten att ett barn inte ska få följa sin grupp. Skadan är redan skedd. I detta fall finns det särskilda skäl för barnet som haft stora förluster i sitt liv de senaste månaderna. Barnets redan sköra situation kommer att förvärras när också alla kamrater förloras. Men det vill inte enhetschefen för placering höra talas om för de följer skollag och praxis.
Gråter av rädsla
Barnet mår redan så dåligt att hen gråter sig till sömns av rädsla att börja skolan ensam och förlora fler nära relationer. Detta har skapat stress och ångest för femåringen som inte vill börja skolan längre.
Enligt förvaltningsdirektören kan en ensamplacering ses som att man är nyinflyttad till ett område. Ja, så kan det vara men i detta fall har familjen valt att bo kvar just för relationerna och övrig trygghet finns i närområdet.
Enligt forskning så får ensamplaceringar mot barnens vilja konsekvenser. Barn kan få svårt med relationer, kunskapsinhämtningen kan gå långsammare och barnet kan vara ledset och nedstämt. Allt vi gör i tidiga år med/mot våra barn kan få långtgående konsekvenser. Ändå undrar vi varför psykisk ohälsa ökar bland unga, varför barn inte lär sig tillräckligt snabbt och så vidare.
Slutar tänka
Sättet som förvaltningen hanterar dessa barn på får mig att tänka på begreppet ”funktionell dumhet” som organisationsforskaren Mats Alvesson har forskat om och som innebär att människan själv slutar tänka och bara förlitar sig på sina system. Om någon far illa på vägen spelar ingen roll för man är i sin tro att man gör rätt och riktigt, strunt samma om man offrar i det här fallet barn på vägen. Vill vi ha det så här, att vi har system där vi ser från början att barn far illa?
Min uppmaning till grundskolenämnden är att ta tillbaka sitt förnuft, börja tänka och ta fram riktlinjer som stärker placeringsarbetet gällande när förskolebarn går över till förskoleklass. Det måste alltid finnas ett individperspektiv som har barnets bästa för ögonen på organisation-, grupp och individnivå.
Pia Solberg, rektor och anhörig