I samband med konferensen ”Moving on” i Bryssel den 12-13 oktober lägger forskningsprogrammet Mistra REES fram ett fempunktsprogram för övergången till ett mer cirkulärt och hållbart samhälle. Detta är förändringar som kommer att få radikala effekter för såväl svensk som europeisk och global industri.
I den akademiska världen råder, för ovanlighetens skull, på det stora hela konsensus i en fråga: en mer cirkulär ekonomi är ett viktigt steg framåt. Vi kan inte backa in i framtiden. Övergången till en cirkulär ekonomi är också nödvändig för klimatomställningen, då utvinning av naturresurser står för en mycket stor andel av de totala växthusgasutsläppen.
Mistra REES är ett åttaårigt forskningsprogram som snart avslutas. Vi har tillsammans med företag och andra frågat oss hur omställningen till ett mer hållbart samhälle ska gå till. Det står klart att det krävs genomgripande åtgärder för att gemensamt etablera en mer hållbar ekonomi. Industrin är av särskilt intresse. Inte bara för att industriell verksamhet belastar miljön, utan också för att industrin påverkar samhället i många led.
Cirkulär ekonomi
Det rör på sig i svensk industri. Många talar om cirkulär ekonomi, ambitionerna finns där. Företag såsom Volvo AB, Epiroc, Husqvarna, Alimak och ABB har initierat konstruktiva projekt. Men det räcker inte. För att komma framåt krävs åtgärder som i grunden skriver om spelreglerna för såväl svensk som europeisk och global industri.
Mistra REES har identifierat fem områden där förändring krävs.
– Industrin måste värdera hela kedjan: Tillverkningsindustrin behöver anamma nya processer för konstruktion av produkter och tjänster. Cirkulation och återvinning ska från första dagen finnas vid konstruktionsbordet.
– Nya mått på framgång: I en cirkulär ekonomi måste vi mäta och värdera ekonomi och framgång på ett nytt sätt. Gårdagens affärsmodeller har tjänat oss väl. Nu behöver vi tänka bredare och mer långsiktigt, framförallt ur ett ekonomiskt perspektiv, bortom det kortsiktiga som präglat linjära affärsmodeller.
Framtidens affärsmodeller måste värdera affärer i ett holistiskt perspektiv med parametrar som är avgörande i ett mer hållbart samhälle. Här behövs även nya, innovativa metoder inom offentlig upphandling.
Det är ett enormt resursslöseri som bör förbjudas
– Nya lagar och regler: Dagens regelverk utgör inte sällan hinder för nya affärsmodeller, trots att de är välmenande. Ett exempel är lagstiftning om återvinning, som kan vara bra men också kan ett hinder för återanvändning av produkter och material. Ett annat exempel är Sveriges skatt på farliga ämnen i elektronik, som bevisligen haft en negativ effekt på utvecklingen av återbruksmarknaden för elektronik.
– Nya frågeställningar inom forskningen: Mycket forskning och innovation är inriktad på hållbara lösningar. Det är välkommet. Men vi behöver jobba med nya frågeställningar, som dels ser till längre tidshorisonter och dels utgår från samverkan mellan olika discipliner och forskningsfält.
– Satsningar på återbruk: Många saker och produkter har en livslängd som inte tas tillvara. Att reparera och laga är gamla dygder som vi måste väcka till liv. Skomakaren som sätter på nya klackar och slitsulor och gammelmormor som stoppade strumpor med hål i, har något att lära oss i dagens samhälle. I vissa sektorer är det vanligt med för stora lager, eller stora volymer returer i e-handeln, och ibland förstörs dessa produkter utan att de någonsin använts. Det är ett enormt resursslöseri som bör förbjudas.
Krävas mod
Detta är förändringar som kommer att få radikala effekter på industrins sätt arbeta och allas vårt sätt att tänka. Många kommer att påverkas, i det dagliga arbetet, både på kort och lång sikt. Vägen framåt kommer inte alltid att vara enkel. Det kommer att krävas mod och styrka i företagens ledningar, visioner och framåtblickande bland politiker, men även en förmåga att få med alla på tåget.
Enbart piska är ingen lösning. Morötter behövs för att fler ska se möjligheterna. Acceptens och legitimitet är förutsättningar för omställningen. Såväl näringsliv som akademi och politiken behöver medverka och bidra.
Mattias Lindahl, professor industriell miljöteknik, Linköpings universitet
Carl Dalhammar, universitetslektor industriell miljöteknik, Lunds universitet
Tomohiko Sakao, professor industriell miljöteknik, Linköpings universitet
Erik Sundin, professor industriell miljöteknik, Linköpings universitet
Henrik Nehler, Linköpings universitet (universitetslektor), företagsekonomi
Johannes Matschewsky, biträdande universitetslektor industriell miljöteknik, Linköpings universitet
Josefine Rasmussen, biträdande universitetslektor företagsekonomi, Linköpings universitet
Abhijna Neramballi, postdoktor industriell miljöteknik, Linköpings universitet
Amal Kanzari, doktorand företagsekonomi, Linköpings universitet
Johan Vogt Duberg, doktorand industriell miljöteknik, Linköpings universitet