I slutet av veckan avslöjade justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) att han är misstänkt för hets mot folkgrupp, efter att ha delat grovt rasistiska nidbilder av pakistanska migranter.
Den självklara reaktionen för alla, både till höger och vänster, borde vara att fördöma själva spridandet av de rasistiska nidbilderna. Särskilt den höger som under föregående vecka med rätta fördömde de antisemitiska nidbilderna och karikatyrerna som spridits av ledande lokala företrädare för Vänsterpartiet, borde vara först i ledet att för att fördöma.
Tyvärr har en stor del av högern avslöjat sig som enorma hycklare. Jomshofs rasism möttes med tystnad, och i de fallen den nämndes var det för att problematisera lagen om hets mot folkgrupp. Genom att kalla dem “satirteckningar” framställs de rasistiska nidbilderna, som anspelar på uråldriga stereotyper om muslimer, som vanlig maktkritik.
Farligt för demokratin
Det går absolut att ha en diskussion om huruvida lagen om hets mot folkgrupp är en alltför stor begränsning av yttrandefriheten. Det kan vara sant att svensk demokrati blir lidande av att hets mot folkgrupp är förbjudet. Problemet uppstår när problematiseringen av vad Jomshofs rasistiska nidbilder gör med det demokratiska samtalet uteblir. Att justitieutskottets ordförande sitter på sin kammare och sprider rasistiska teckningar är farligt för demokratin. Det borde vara en självklar insikt för de högerdebattörer som nyligen kritiserat Vänsterpartiets enorma problem med antisemitism.
I Sverige bor det i dag cirka 28 000 personer från Pakistan. Att en så högt uppsatt politiker som Jomshof, genom rasistiska karikatyrer, pekar ut denna grupp som barbariska våldsverkare är ett allvarligt demokratiproblem. Det borde självklart fördömas unisont av den svenska högern.
På samma sätt tycks stora delar av den svenska högern också ha tränat bort sin antirasistiska ryggmärgsreflex
Förra veckan fylldes sociala medier av relativiserande bortförklaringar från vänstern angående den antisemitiska kris som råder i särskilt vänsterpartiet. För stora delar av vänstern verkar de antirasistiska känselspröten vara oförmögna att känna av rasismen i de egna leden. På samma sätt tycks stora delar av den svenska högern också ha tränat bort sin antirasistiska ryggmärgsreflex. Normaliseringen av Sverigedemokraternas rasism tycks ha gjort många blinda för alla rasistiska uttryck som inte kan användas som slagträ mot vänstern. Vi måste kunna ha ett politiskt samtal där rasism fördöms oavsett vem som är avsändare.
Det har inte varit en bra vecka för högerns trovärdighet i kampen mot rasism.
Anton Holmlund, förbundsordförande Liberala ungdomsförundet