Den italienske författaren Primo Levi, som överlevde Förintelsen, skrev mycket om skam. Utöver att beskriva de olika sorters skam som fångarna i Auschwitz kände, skriver han om människor som inte var direkt inblandade i nazisternas brott men ändå kände skam. Varför? För att även dessa människor var en del av mänskligheten, och därför berörde dessa brott även dem. Skam över världen, kallade han det.
Vad gjorde dessa människor när de ställdes inför fakta om grymheterna?
Det finns de som inför åsynen av andras eller egna brott, skriver Levi, vänder ryggen till för att inte se. De lurar sig själva att om man inte har sett, så vet man inte, och att denna ovetskap befriar dem från delaktighet eller tyst medgivande.
Väntade på svar
Att vända ryggen till information om andras brott är knappast möjligt i dag, i en tid av internet och sociala medier. Vi delar med oss av information så att vi kan delta i kampen för förtryckta gruppers rättigheter, som under metoo-kampanjen 2017. En kampanj som underströk vikten av att internationella kvinnorättsorganisationer, bland dem UN Women, agerar mot könsbaserat våld och för att stärka kvinnors ställning världen över.
Judiska kvinnor väntade på svar från sådana organisationer efter den 7 oktober. Men samtidigt som man tog upp situationen för kvinnor och barn i Gaza, fördömde inget av de dokument som UN Women släppte den brutalitet med vilken israeliska kvinnor och flickor kränktes av Hamas-terroristerna.
Kvinnokroppar hittades med brutna bäckenben efter brutala våldtäkter, vissa med avskurna bröst. Unga flickor hittades lemlästade. Överlevande beskriver hur de såg gruppvåldtäkter av kvinnor innan och efter att de sköts ihjäl. Detta var inte en bieffekt av någon militär attack mot Israel. Gripna Hamasterrorister erkände senare i förhör att de följt tydliga instruktioner från sina chefer - att våldta och tortera kvinnor och barn.
Men när ett brott begås som uppenbarligen inte har något annat syfte än att tortera och förnedra kvinnor, så är tystnaden unison
Att använda kvinnor som krigsvapen har en mycket lång historia och är i dag erkänt som en krigsförbrytelse. Denna term krigsbrott används flitigt i kritiken av nästan alla israeliska attacker mot Hamas militära mål, vilka förstås avsiktligt är belägna mitt i civil infrastruktur. Men när ett brott begås som uppenbarligen inte har något annat syfte än att tortera och förnedra kvinnor, så är tystnaden unison.
Under tiden har en kidnappad kvinna fött barn i fångenskap. Ingen kvinnoorganisation frågar om de fick någon medicinsk hjälp under eller efter förlossningen eller om de lever. Det är smärtsamt att föreställa sig vad som händer med de kvinnor och flickor som har hållits fångna i Gaza. Inga företrädare för Röda Korset har besökt dem, trots att många var svårt skadade redan vid tiden för bortförandet.
Sluta blunda
Tillbaka till skammen över världen. När jag på sociala medier nyss delade en namninsamling med krav på att UN Women ska sluta blunda för de grymheter som begås mot israeliska kvinnor, så kände jag ett eko av den skammen. Chocken över att bevittna Hamas-terroristernas brutalitet är absurt nog liten i jämförelse med chocken jag känner över att bevittna feministiska kämpar, systrar i kampen för kvinnors rättigheter, förbli tysta, med blicken bortvänd.
Vera Berzak, israelisk dramatiker