Sjuksköterskeyrket är under rätt förhållanden och med rimliga resurser och belastning världens bästa. Men som under orättvisa, orimliga förhållanden och med alldeles för hög arbetsbelastning, är världens sämsta.
För det går inte att välja bort arbetsuppgifter, det går inte att prioritera bort mer, för då far någon annan människa illa, någon annan skadas eller till och med dör.
Emotionell stress i samband med hög arbetsbelastning och brist på återhämtning, i kombination med att möta människor som är i sitt mest sköra tillstånd gör att alldeles för många inte orkar. I Sverige finns 13 000 sjuksköterskor som inte längre jobbar som just sjuksköterska. Det är en katastrof. I Sverige råder ingen brist på sjuksköterskor, det råder brist på rimliga villkor och rätt förutsättningar. Fortfarande.
Att stanna kvar efter att arbetstiden är slut, ställa upp att jobba med kort varsel eller att inte äta lunch , hinna gå på toaletten eller få sin semester flyttad är tydligen helt rimligt. För det är så man bedriver stora delar av sjukvården idag.
Inflationen gjorde att SKR gjorde bedömningen att svensk sjukvård behövde tillskott på 24 miljarder, vår regering sköt då till 6 miljarder. Samma regering som Ulf Kristersson fortfarande leder. Samme Kristersson som nyligen rakryggad stod och sa att "svensk sjukvård inte befinner sig i någon kris" utan att svensk välfärd, och därmed sjukvården, kommer att "ordna sig" så snart inflationen lagt sig.
Inflationen har kanske gjort att bägaren helt har fallit omkull, men att den rann över för länge sedan är ett faktum. Systemet är på väg in i en total kollaps. Det är inte personalens ansvar att lösa, det är arbetsgivarens och politikernas ansvar. Punkt.
Att du eller någon du håller kär får vara på akutmottagningen i flera dygn, inte får den omvårdnad eller behandling som behövs på vårdavdelning, känna sig ensam på BB eller få föda barn i en skrubb, få operationen inställd för andra eller tredje gången eller att din operation får sämre resultat grundat i förlängd kötid eller bristande optimering inför sövning och kirurgi, det är inte vårt fel. Att iva inte kan bemanna sina intensivvårdsplatser eller att ambulansen dröjer länge. Det är inte vårt fel. Vi har sprungit oss trötta så länge. Vi har kämpat för er tills vi inte har mer att ge.
Vi har nyligen avslutat vår strejk, med medlares hjälp lyckades man hitta en medelväg. En medelväg som är bättre än inget, men som inte på långa vägar löser alla de problem som finns i svensk sjukvård. Vi är inte nöjda än.
Det är dags för samhället att sluta upp, stötta och sympatisera. Att skapa debatt är allas ansvar. Vi kämpar för dig, nu behöver du också kämpa för oss.
Sofia Westerling, anestesisjuksköterska vid operation på Kungälvs sjukhus, Sjukhusen i Väster