Digitaliseringen har lett till att vi människor spenderar alltmer tid med våra uppkopplade skärmar på bekostnad av engagemang och deltagande med varandra i den sociala tillvaron. Detta har fortsatt i samma riktning även med de AI-applikationer som hittills lanserats på bred front till allmänheten. Vi sitter återigen vid våra skärmar och ger instruktioner till olika former av digitala datamodeller i det som lite hajpat kallas för ”AI-prompting”.
Dagens prat om ”prompt engineering” visar dessutom att nuvarande AI-teknologier befinner sig i ett väldigt tidigt mognadsstadie, där det uttryckligen krävs en sorts ingenjörskonst (engineering) i skriftliga kommandon för att användningen ska bli relevant. Det kan omöjligen vara framtiden för interaktionen mellan mänsklig och artificiell intelligens.
Smartare gränssnitt
Däremot visar de senaste AI-framstegen från bland annat organisationen OpenAI hur gränssnitten mellan människa och maskin kan bli ofantligt mycket mer – ja just det – intelligenta. En central aspekt av AI-revolutionen är nämligen att artificiell intelligens möjliggör användning av digital teknologi som sker på människans villkor och som är integrerat och anpassat till det sociala sammanhanget, inte tvärt om.
Det här kräver att vi slutar betrakta AI som en teknik- och verktygsfråga, och först börjar intressera oss för det vi vill förbättra och uppnå med artificiell intelligens som en komplementär förmåga till mänsklig intelligens.
Det kan handla om att tillämpa resonerande röststyrning av tjänster och utrustning som frigör händerna vid fysiska arbetsmoment inom exempelvis vård, omsorg eller i tillverkningsindustrin och byggsektorn. Det kan vara tillgänglighetsanpassning av omgivningen för personer med funktionsvariationer genom exempelvis simultantolkning av text till ljud och vice versa, eller manövrering av apparater med hjälp av ögon- och kroppsrörelser. Och det kan handla om storskalig beteendekonstruktion i exempelvis klimatsamarbetet där AI-funktioner ständigt knuffar oss människor i rätt riktning för alla klimatsmarta vanor och val vi behöver lyckas med i vardagen.
Men det här kräver att vi slutar betrakta AI som en teknik- och verktygsfråga, och först börjar intressera oss för det vi vill förbättra och uppnå med artificiell intelligens som en komplementär förmåga till mänsklig intelligens. Vilka områden och utmaningar vill vi adressera? Vilka värden behöver vi slå vakt om och vilka resultat vill vi realisera? Vad krävs i form av tillvägagångssätt och samarbete mellan människor, teknologi och sammanhang för att nå dit?
Nytänkande är nyckeln
Teknik- och verktygsfixeringen avspeglar sig redan genom den förvirring kring AI som uppstått i många organisationer inom både privat och offentlig sektor. Alla ska hoppa på AI-tåget, men väldigt få förstår hur tekniken ska appliceras och integreras i den befintliga verksamheten. Det testas runt med olika AI-applikationer, men än så länge skapas väldigt lite konkret värde. Det blir som att försöka köra tåget utan att ha lagt rälsen.
Det är helt enkelt dags att sluta förföras eller förfasas av AI-utvecklingens framfart, och på allvar börja utforska och utforma kollektivt intelligenta tillämpningar där människa och maskin kompletterar varandra i syfte att lösa de verkligt komplexa utmaningar vi redan har omkring oss. Det kräver ett AI-ledarskap inom både privata företag och offentliga förvaltningar som sätter människans och samhällets behov, funktion och välmående i fokus.
Vi står inför att transformera vårt digitaliserade informationssamhälle till ett sociodigitalt intelligenssamhälle, där AI är nyckeln till att frigöra människan från skärmen och ge oss ökad livskvalitet. Sverige kan bli ett föregångsland för applicerad AI där balanserad utveckling av den digitala och den sociala världen går hand i hand. Om vi tar chansen.
Alexander Löfgren, forskare, författare och utvecklare av kollektiv intelligens, Influence AB