Riksdagens utrikesutskott har i dagarna fattat ett klokt och ansvarsfullt beslut och bordlagt frågan om EU:s Kuba-avtal. Planen var att kammaren skulle rösta om avtalet den 24 april, men ärendet sköts i sista stund på framtiden. Ledamöterna i utskottet har inte velat belöna den kubanska regeringen med ett brett avtal om politisk dialog, bistånd och handel samtidigt som den kubanska nationalförsamlingen antagit en ny konstitution som bekräftar enpartistyret och den kubanska säkerhetstjänsten trappat upp förtrycket av människorättsförsvarare.
Men att bordlägga ärendet om avtalet är inte tillräckligt. Det är nu dags att riksdagen börjar diskutera grunderna för en ny Kuba-politik, som tar sin utgångspunkt i hur Sverige och EU kan bidra till demokratisering på Kuba, så att alla kubaner kan få sina mänskliga rättigheter garanterade.
Ger enpartistaten legitimitet
När förhandlingarna mellan EU och Kuba inleddes våren 2014 fanns en förhoppning i såväl EU som i den dåvarande alliansregeringen att Kuba var inne i en förändringsprocess, och att dialog och samarbete skulle kunna driva den processen framåt, mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. 2015 upprättade sedan den rödgröna regeringen ett samförståndsavtal med den kubanska regeringen som möjliggjorde för regeringen att 2016 anta en biståndsstrategi för Kuba.
Omvärldens samarbetsavtal och biståndsinsatser ger enpartistaten legitimitet som representant för det kubanska folket.
I den kubanska demokratirörelsen var däremot skepsisen stor redan från början till denna typ av samarbeten med den kubanska regeringen. Omvärldens samarbetsavtal och biståndsinsatser ger enpartistaten legitimitet som representant för det kubanska folket. Utrikesutskottets beslut visar nu att man lyssnat på den kritik som förhandlingsprocessen och avtalen fått, och skapar en utgångspunkt för tydliga krav på såväl EU som Kuba om vad som krävs för att ett avtal ska godkännas i riksdagen.
Fyra viktiga krav
Civil Rights Defenders har sedan inledningen av förhandlingsprocessen formulerat ett antal positioner i artiklar och debatter tillsammans med flera aktörer i den kubanska demokratirörelsen om vilka krav EU och dess medlemsstater samt Kuba bör uppfylla innan bilaterala samarbeten formaliseras. Positionerna kan sammanfattas i fyra punkter:
• Sveriges och EU ska tydliggöra att målet med politiken gentemot Kuba är att landet blir en flerpartidemokrati där de mänskliga rättigheterna respekteras.
• Sveriges och EU ska formellt och kontinuerligt samarbete med kubanska människorättsorganisationer och låta dessa vara med i utformningen av politiken gentemot Kuba.
• Den kubanska regeringen ska släppa alla politiska fångar och sluta trakassera människorättsförsvarare, oberoende journalister och alla andra som använder sin yttrande- och organisationsfrihet.
• Den kubanska regeringen ska ansluta sig till och börja implementera de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter, och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, samt inleda arbetet med att genomföra fria och demokratiska val.
Inför att EU:s Kuba-avtal kommer upp på utrikesutskottets agenda igen, sannolikt under hösten, bör även utskottet formulera vilka krav som ska uppfyllas för att avtalet ska godkännas.
Inga demokratiska förändringar i sikte
Sedan förhandlingarna med EU inleddes har den internationella kritiken av den kubanska regeringens förtryck minskat. Kritik har setts som ett hot mot förhandlingarna. Detta har givit den kubanska regeringen utrymme att omöjliggöra arbetet för människorättsförsvarare i demokratirörelsen, och det kubanska kommunistpartiet tid att omorganisera den kubanska staten.
Den enda vägen mot demokratisering är att kraven från de kubanska medborgarna på demokrati blir tillräckligt starka.
Den 10 april antog den kubanska nationalförsamlingen en ny konstitution för landet, som till sitt språk är modernare än den förra, men som bygger precis samma enpartistat som tidigare. I och med detta satte kommunistpartiet ned foten, och visade för omvärlden att man inte ska hoppas på demokratiska förändringar.
Den enda vägen mot demokratisering är att kraven från de kubanska medborgarna på demokrati blir tillräckligt starka. Den senaste tiden har Antonio Rodiles, Berta Mexidor, José Daniel Ferrer, Rosa Maria Payá, med flera framstående demokratiaktivister uttryckligen bett den svenska riksdagen att rösta nej till avtalet så länge den kubanska regeringen inte inleder demokratiska reformer. Men det finns ingen möjlighet för dem att säga det i kubanska medier, som är helt kontrollerade av kommunistpartiet. De säger det i internationella medier som kubaner på Kuba på grund av censuren sällan har tillgång till.
Lyssna på människorättsförsvarare
Syftet med den kubanska regeringens förtryck av yttrande-, press- och organisationsfriheten är just att omöjliggöra för kubanska demokratiaktivister att mobilisera stöd för förändring. Det viktigaste Sverige då kan göra för att bidra till demokrati är att sätta upp tydliga mål med sin egen politik, och ställa sig bakom de krav som kubanska människorättsförsvarare formulerar.
Erik Jennische
programchef Latinamerika, Civil Rights Defenders.