Med välfärd menas ett läge av välbefinnande, förbundet med medborgares materiella, sociala, fysiska och psykiska trygghet. Målet för medborgares färd är ett väl, ett tillstånd med lika utvecklingsmöjligheter och livschanser. Sverige beskrivs ofta som en generell välfärdsstatsmodell, byggd på omfattande omfördelning. I realiteten har Sverige gått mot ökad ojämlikhet via en åtstramad välfärdspolitik. Här betonas den sista delen i ordet välfärd. Rörlighet, flexibilitet och konkurrens prioriteras framför omfördelning av resurser. I denna nya välfärdsregim, för att citera sociologen Bob Jessop, minskas offentliga utgifter via avförstatligande. Ett större ansvar åläggs kommunala aktörer, ofta utan tillskjutning av resurser, men även det privata och civilsamhället uppmanas ta ansvar.
Vår nyutkomna bok "Välfärdssamhällets omvandling i praktiken" skildrar välfärdens ansvarsförskjutningar och nya samverkansideal. Exempel hämtas från utbildning, vård- och omsorg, kultur- och arbetsmarknadspolitik, idrott och brottsförebyggande arbete i Västsverige. Ett kretslopp synliggörs av ständiga förhandlingar om vad som ska ingå i det offentliga välfärdsuppdraget och vad andra aktörer ska ansvara för.
Imperativet om ökad lokal samverkan mellan offentlig, privat, civilsamhällelig sektor, och mellan välfärdsprofessioner, medför oklara ansvarsfördelningar och målsättningar. Därtill tycks kostnaden för samverkan vara en ständig jakt på tid. Välfärdssamhällets sociala ingenjörskonst, byggd på professioners autonomi och expertis, har övergått i idéer om nätverksbaserad styrning, gränsöverskridande samarbeten och kortvarig finansiering. I praktiken räddar enskilda yrkesutövare ofta välfärden och kompenserar för nedskärningar genom mer arbete än de får betalt för. I lärares vardag ökar arbetsbördan när förberedelseklasser för nyanlända minskas. I kölvattnet av en ny arbetsmarknadspolitik – där Arbetsförmedlingen lämnar orter – tvingas kommunala tjänstemän till större ansvar för arbetsmarknadens mest utsatta grupper.
Det nya välfärdssamhället erbjuder inte bara uppgivenhet, utan också drivkrafter för att bidra till välfärden via civilsamhälleliga organisationer.
I mötet mellan förväntningar på vad välfärden ska erbjuda och erfarenheten av vad den faktiskt levererar uppstår inte bara bristande tilltro till samhällskontraktet och välfärdspolitiken, utan också existentiell uppgivenhet bland medborgare och välfärdsprofessionella. Men det nya välfärdssamhället erbjuder inte bara uppgivenhet, utan också drivkrafter för att bidra till välfärden via civilsamhälleliga organisationer. Vi ser det i förlossningsvården och i idrottens arbete för att öka ungas medborgerliga delaktighet. Följden kan dock bli att det offentliga drar tillbaka sitt ansvar ytterligare.
Mot bakgrund av välfärdssamhällets omvandlingar behövs en ny välfärdspolitik som förmår fånga aspekter av både väl (trygghet, sysselsättning och omfördelning) och färd (flexibilitet, innovation och konkurrens). Här tillvaratas erfarenheter av att välfärdssamhället brustit och övergått i handlingsberedskap. En rekonstruerad välfärdspolitik bygger på socialt ansvarstagande och omfördelning av resurser till de grupper som betalat det högsta priset för det nya välfärdssamhället. Och att inkludera dem i konkreta, lokala beslutsfattanden. Detta kan ske via tvärsektoriell samverkan – om samverkans demokratiska potential främjas.
En samverkansform behövs som bygger på lyhördhet, samförstånd och att sätta medborgarens delaktighet främst, vilket vi ser i lokalt samverkansarbete för att öka ungas skolframgång. Här nyttjas civilsamhällets kritiska hållning till både marknaden och det offentliga. Men i främjandet av ett nytt välfärdssamhälle måste decentralisering av ansvar åtföljas av reell makt och resurser. Om detta återspeglas i regeringens kommande budgetproposition återstår att se, men troligtvis krävs först kunskap om de existentiella efterföljder som välfärdssamhället omvandling och åtstramningspolitiken har i praktiken.
Marita Flisbäck, professor i sociologi
Tora Nord, universitetslektor i arbetsvetenskap
Jenny Uddling, universitetslektor i språkdidaktik