Här var det alltså oklart vem som avsågs med ”i egenskap av verksamhetschef”. Det finns två tänkbara alternativ, antingen avses subjektet jag eller objektet dig. I det här fallet visade det sig vara subjektet som var den avsedda tolkningen. Avsändaren funderade naturligtvis inte på att meningen kunde tolkas på två sätt. Och så här i efterhand är det ju lätt att se att man kunde lösa det hela genom att antingen skriva ”i min egenskap av” eller ”i din egenskap av”.
Ett annat exempel. Två personer som träffats på en whiskykväll ses i ett helt annat sammanhang och en av dem säger: ”Jag kände inte igen dig. Jag har ju aldrig sett dig nykter.” Den andre svarar: ”Nä, just det”. Adjektivet nykter kan syfta på såväl subjektet som objektet. Båda tolkningarna är grammatiskt korrekta och just i det här fallet är båda tolkningarna rimliga.
Om man säger ”Jag har aldrig sett henne så här glad”, tolkar vi alla att det är objektet henne som avses med ”så här glad”. Samma tolkning gör vi (väl?) om vi ändrar ordföljden till ”Så här glad har jag aldrig sett henne”.
I meningen ”Jag såg dig med kikaren” är två tolkningar möjliga. Antingen är det jag som ser en fågelintresserad granne på väg ut med sin kikare, eller så (mindre troligt) är det jag som upptäcker dig i kikaren.
En bestämning som med kikaren kan kopplas både till subjektet och objektet. Sammanhanget avgör tolkningen, och tvetydigheter är sällsynta.
Subjektsregeln har aldrig varit en grammatisk regel men väl en tumregel för att vara försiktig med tänkbara dubbeltydigheter.
Men sedan finns det något som kallas subjektsregeln. Enkelt uttryckt: tankesubjektet i en satsförkortning ska vara subjektet i meningen. Många mötte den här regeln i skolan, och den kunde illustreras med det klassiska exemplet: "Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag inte annat än beklaga Erik XIV." Vi begriper vad den arme gymnasisten ville förmedla, men enligt subjektsregeln blir det skribenten som är vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare. Frågan är om en läsare som inte lärt sig subjektsregeln får den här tokiga tolkningen i huvudet.
Ett av mina favoritexempel kommer från en tidningsrubrik: ”Efter 20 år på sjöns botten återfick John Jonsson sin förlovningsring.” Enligt subjektsregeln är det subjektet, John Jonsson, som befunnit sig på sjöns botten i 20 år. Den tolkningen föresvävade inte rubriksättaren.
Eller hur är det med en mening som ”För att bli ätlig måste man förvälla svampen”.
Subjektsregeln har aldrig varit en grammatisk regel men väl en tumregel för att vara försiktig med tänkbara dubbeltydigheter.
Kruxet är att en del av oss blivit så tränade att med subjektsregelns hjälp upptäcka dubbeltydigheter att vi inte kan låta bli. Ju stolligare, desto bättre. Det är då vi kan uppfatta att det är vi själva som blir ätliga vid förvällning snarare än svampen.
LÄS MER:Ska dom-reformen vara individuell, kollegial eller nationell?
LÄS MER:Dubbla imperativer
