Den 8 november 1989 talade Margaret Thatcher inför FN:s generalförsamling där hon, som den första betydande politiska ledaren, påtalade människans destruktiva påverkan på jorden. Olyckligtvis drunknade hennes farhågor i nyhetsflödet orsakat av Berlinmurens fall dagen efteråt. I sitt tal konstaterade hon att jordens befolkning var 2 miljarder när hon föddes och när hennes barnbarn växer upp 6 miljarder och hennes slutsats var ”Put in its bluntest form: the main threat to our environment is more and more people, and their activities”. I dag vet vi att verkligheten är värre än hennes farhågor då.
Jordens befolkning har nu passerat 8 miljarder vilket är den grundläggande orsaken till det mesta elände i världen – utplånandet av arter och ekosystem, temperaturökningen, migration, krig/konflikter och så vidare. Ett faktum få politiker eller makthavare pratar om, vare sig i Sverige eller internationellt. I stället framförs i många länder att minskande födelsetal utgör ett problem, bland annat lyfts riskerna med minskad ekonomisk tillväxt. Och i flera länder införs åtgärder att öka barnafödandet.
Komplex fråga
Befolkningsändringarna varierar mellan länder. Sydkorea, Japan, Kina och många europeiska länder minskar medan andra, till exempel i Afrika har en explosionsartad ökning. Befolkningsfrågan är komplex. Det är dock inte hållbart att stora befolkningsökningar inom vissa regioner/länder ska medföra migrationsströmmar till de länder i världen, speciellt i Europa, som redan är ”överbefolkade”. Enskilda länder måste hantera sin egen nativitet/demografi samt skapa ekonomiska resurser och fördela dessa på ett för befolkningen acceptabelt sätt.
Det minskande barnafödandet i Sverige och andra länder kan naturligtvis förklaras av ren egoism, det vill säga att kvinnor väljer att föda färre barn eller avstå helt. Det kan dock likaväl motiveras med att många frågar sig varför de ska sätta barn till världen när allt pekar åt fel håll och världens makthavare kör på mot avgrunden utan tanke barnens framtid. Det så kallade 1,5 procents-målet är snart passerat och att det ska stanna vid 2,0 förefaller alltmer som en utopi.
Vad kan då lilla Sverige (vi utgör 0,7 procent av Indiens befolkning) göra? Vårt lands födelseöverskott sjunker och befolkningsökningen planar ut. Antalet personer som avlider ökar de närmsta decennierna på grund av 1940- och 1950-talens stora barnkullar. En fortsatt låg nativitet, kombinerat med restriktiv invandring, leder på sikt till en minskning av befolkningen.
Sannolikt kommer även en ökad eller förlängd arbetstid krävas tills befolkningen är ”i balans”
Naturligtvis kan ekonomiska och sociala negativa konsekvenser uppstå regionalt i landet. Men om minskningen sker sakta och förutsägbart kan samhället anpassas och mycket som upplevs som problem i dag minskar, till exempel bostadsbristen, energibehovet och icke reversibla ingrepp i naturen.
En stor ”bonus” blir ett minskat nationellt koldioxidutsläpp eftersom konsumtion är direkt relaterat till antalet personer. Den förmodade arbetskraftsbristen kan till del kompenseras genom en effektivisering av regional/kommunal/statlig ”byråkrati” och en följd av minskande behov inom vissa sektorer. Sannolikt kommer även en ökad eller förlängd arbetstid krävas tills befolkningen är ”i balans”.
Arbetskraftsinvandring löser inte ”bristen” på barn. Till detta finns det stegrade hotet för krig/konflikter i vårt närområde medför en risk att vi inte kan försörja befolkningen med mat och andra basala behov. En minskad befolkning underlättar detta.
Krävs vilja
Sammanfattningsvis, om mänskligheten på jorden ska ha en framtid är verkligheten sådan att det räcker inte bara med koldioxidminskande innovationer och tekniska åtgärder utan också att antalet människor måste minska betydligt, sannolikt i storleksordningen miljard(er). Även om det regionalt kan medföra problem finns det inget alternativ. Sverige kan bli ett bra exempel på hur ett land kan minska sin befolkning utan allt för stora negativa konsekvenser, även om det kommer att ”svida” en del. För att uppnå detta krävs politisk kompetens och vilja. Frågan är om den finns.
Michael Breimer, professor emeritus