Det är de mediokra killarnas tid, det håller jag med Marcus Bornid Lesseur om när han skriver om vad tjejer vill ha när de dejtar i ETC. Dessutom är det sexigt att vara nördig. Dejterna får gärna ha ett udda specialintresse, det om något gives a spark. Men den intellektuella attraktionen ger mer än ofta ett missledande sken, i alla fall om man är ute efter något mer än att bredda sin vänskapskrets (inget fel i det heller). Kanske är det svultenheten på meningsfullhet i vardagen som gör att vi på första dejten tappar bort oss i tillfredsställande samtal om smaksensationer, ordens betydelse och anknytningsteorier. När morgondagen kommer, ligger dimman kvar, och i värsta fall tar det flera dejter innan sanningen kommer fram: hon var inte intresserad.
Våra bästa jag
Jag har gått på många första dejter det senaste året, med killar och tjejer, och jag måste säga att jag är mycket bra på just första dejten, kanske tack vare min sociala kompetens som Marcus menar att ”gruppen tjejer” sannerligen inte saknar. Men jag vill nog tro att jag träffat lika socialt kompetenta killar som tjejer. Samtalen har flutit på nonstop, tiden har flugit i väg. Vi njuter av första-dejten-skenet, hur vi glittrar i det, är våra bästa jag. När det är dags att säga hejdå blir det en hederlig kram och ett ”Vi hörs”, eller som i enstaka fall: ”Vi ses!” Det tog jag missmodigt fasta på. Och jag tror tyvärr inte att det är en slump att det var just en tjej som sa så.
Har vi blivit för bra på första dejten? Är settingen ett glas på puben en för vänskaplig plats? Eller ljuger vi helt enkelt för oss själva när det kommer till den sexuella attraktionen? När jag har dejtat killar har jag alltid varit lite rädd för att jag gjort ett för bra intryck, att jag inte gett några tecken på mitt eventuella ointresse. För samtalet var ju så bra! Jag kommer med ursäkter, ofta senare i chatten, om att jag främst är intresserad av tjejer, men att jag gärna träffas som vänner. Jag känner mig fullkomligt hemsk. Jag är en fuck girl. (Och detta vill jag medge, är ett beteende som fanns med långt innan jag började dejta tjejer).
När jag har dejtat killar har jag alltid varit lite rädd för att jag gjort ett för bra intryck, att jag inte gett några tecken på mitt eventuella ointresse
Tjejer jag har fått nobben av har däremot aldrig kommit med någon ursäkt. De lägger inte någon energi på att förklara sig. Jag har blivit ghostad, på ett sätt jag aldrig blivit av killar. Det är befriande på ett sätt – att gå vidare, att inte slösa tid på formuleringar, minimera tiden på apparna. Men samtidigt – varför då ha en sådan toppendejt? Varför ställa frågor som att hon verkar intresserad på riktigt? Varför säga ”Vi ses!” och inte mena det?
De tjejer som upplever ett ”terrorvälde av kanskemän” har inte upplevt dödsriket av spökkvinnor. Jag föreställer mig att mediokra, såväl som toppenkillar, möts av samma chock den där morgondagen, när hon inte svarar. Hur länge ska man vänta? Hur många meddelanden kan man skicka innan man ger upp?
Vi tjejer som är så ”socialt kompetenta” kan väl åtminstone kommunicera våra känslor, förslagsvis efter den där första toppendejten? För att inte tala om vår tids killar! Ärligt talat: var det bara det intellektuella utbytet som gav gnistor eller fanns det något mer? Jag tror att vi hade besparat oss själva både tid och missförstånd genom att våga prata om den sexuella attraktionen tidigare. För den kan väl ändå inte vara medioker?
Självklart är det svårt. Jag tror inte jag är ensam att känna igen mig både i Catja och Lucas från Love is blind. Man vill ju inte såra någon. Men hur länge ska man vänta innan man lägger alla kort på borden? Kärleken är inte blind, men stum, det är den ofta.
Natasja Bergström