På raden längst bak i klassrummet sitter de stökiga pojkarna. De med huvan uppfälld, som gärna ropar saker till sina kompisar tvärs över rummet eller fäller kommentarer rakt ut i luften. Om de nu alls sitter ner. De kan lika gärna vandra runt i bänkraderna och smälla till klasskamrater i nacken, för att provocera fram en reaktion. När energin tryter sätter de in lurar i öronen, scrollar på mobilen eller lutar huvudet mot bänken. Detta scenario kan vara taget från valfri årskurs i grundskolan eller gymnasiet.
Många pojkar kommer inte till sin rätt i skolan. Vissa forskare menar att problemen grundar sig i maskulinitetsnormer och anti-pluggkultur, men utan att kunna förklara hur eller varför dessa uppstår. Den sortens förklaringar bidrar till att pojkarna själva skuldbeläggs och hålls ansvariga för sina skolmisslyckanden, snarare än att rikta fokus mot vad skolan kan göra för att hjälpa dem. Det finns dock annan forskning, som borde få ta större plats, vilken visar att det växande gapet mellan pojkars och flickors skolresultat hänger samman med biologiska skillnader, som hjärnans utveckling och mognad. Konkret handlar det om att frontalloben utvecklas senare hos pojkar, liksom deras språkliga förmåga. Självklart får det konsekvenser för skolgången. Martin Ingvar och Fredrik Zimmerman är exempel på forskare som har belyst detta.
Inga åtgärder
Svenska skolan lyckas inte särskilt väl med att kompensera för skillnaderna mellan pojkar och flickor. Pojkarna hamnar på efterkälken redan tidigt i skolgången, men trots att det uppmärksammas sätts inga åtgärder in. I stället tycks skolvärlden hoppas på att gapet ska slutas av sig självt, i takt med stigande ålder och ökande mognad. Dessvärre blir det precis tvärtom: Gapet växer med årskurserna och flickorna drar ifrån. I nuläget presterar flickor bättre än pojkar i samtliga ämnen utom idrott. Flickornas resultat ligger alltså högre även i traditionellt manliga ämnen som matematik och naturvetenskap.
Hur hanterar pojkarna situationen i skolan? Måna om att inte tappa ansiktet tar de till undvikandestrategier eller stök. Båda är effektiva sätt att dölja studiemässiga svårigheter, eftersom alla diskussioner kommer att handla om deras beteende. Detta förstärks högre upp i årskurserna och kulminerar ofta på högstadiet, där resurser plötsligt kan sättas in. Stödet ges inte sällan i form av sociala insatser, eftersom pojkarna nu upplevs som störande och svårhanterliga i klassrummet, vilket påverkar alla negativt.
I graverande fall placeras utagerande pojkar i någon undanskymd skrubb, där de får spela dataspel med outbildad personal, under förevändning att det är “social träning”. I själva verket har skolans oförmåga att sätta in adekvat stöd och resurser i tid skapat en situation där det till sist bara återstår att lyfta bort dessa elever från klassrummet, för att förhindra fullskaligt kaos.
Svårigheterna är reella och undervisningen måste ta hänsyn till det, även om det i gymnasiet är omöjligt att kunna kompensera för allt uteblivet stöd från lägre årskurser
På gymnasiet kan man möta pojkar vars självförtroende för studier är kört i botten. Längst bak i klassrummet hittar vi eleven som är förbluffad över att högläsningen läraren genomfört omfattar 75 sidor, snarare än de 15 sidor som han trodde sig kunna klara av - på sin höjd. Lika förvånad är kompisen bredvid när han inser att denna läsning har tagit 40 minuter per lektion i anspråk. “Omöjligt! Så länge kan inte jag sitta stilla.” Bevisligen kan de, under rätt förutsättningar. Därmed inte sagt att det i grunden är en fråga om självförtroende. Svårigheterna är reella och undervisningen måste ta hänsyn till det, även om det i gymnasiet är omöjligt att kunna kompensera för allt uteblivet stöd från lägre årskurser. I stället får man skademinimera och försöka få igenom en så god undervisning som möjligt, utan att sänka kraven (för mycket).
Intensiv språkträning
Såhär ska det inte behöva se ut i svensk skola. Det kan inte vara acceptabelt att år efter år stillatigande se på medan allt fler pojkar misslyckas i skolan. Verkningsfulla, kompensatoriska insatser måste sättas in redan på lågstadiet, bland annat i form av intensiv språkträning. Detta skulle även gynna elever som har ett annat modersmål än svenska. Lyckas vi göra något åt pojkarnas skolmisslyckanden, ökar möjligheterna att komma åt andra stora samhällsproblem som vi brottas med; alltifrån kriminalitet till psykisk ohälsa. Lösningen ligger inte i att undervisa om psykisk ohälsa, värdegrund, grit, resiliens eller liknande. Vi måste återgå till kärnan av skolans uppdrag - att förmedla goda ämneskunskaper till alla.
Therese Rosengren, gymnasielärare