Katarina Frostensons nya bok ”K” släpptes på förlaget tidigt på morgonen torsdagen den 23 maj. Runt om i Sverige satt kulturredaktioner laddade. Att den forne Akademieledamoten och hustrun till våldtäktsdömde ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault lade ut orden var förstås högoktanigt material. DN var tidigt ute och kunde snabbt stoltsera med smaskiga citat. Konkurrenten SvD var inte sena med att samma dag trumfa – en kommentar från kulturchef Lisa Irenius som själv snabbt lyckats ögna igenom boken och fälla några hårda ord.
Så långt allt väl. Ibland kan innehållet i en bok mycket väl vara en nyhet – och nyheter slutar vara nya snabbt. Men redan 17.20 samma dag kom nästa steg. Expressens Jens Liljestrand kunde stoltsera med den första recensionen av boken och kaxigt konstatera: Frostenson saknar brist på allmän anständighet!
Därmed var den på kulturredaktioner tyvärr allt mindre heliga gränsen ”recensionsdagen” bruten. Den lilla regeln som gör att ni läsare, i alla fall kring riktigt efterlängtade böcker, kan läsa en recension av samma bok i nästan alla tidningar samma dag och bilda er en uppfattning om vad kritikerkåren tycker, ofta ett tag efter att ni kunnat köpa boken. Jag skriver tyvärr, för första recensionsdagen av nyutgivna böcker har ett värde som sträcker sig utanför kulturredaktionernas navelskådande vardag. Det handlar helt enkelt om att kunna garantera en viss nivå på kritiken.
Recensionsdagen har dragit isär litteraturkritiken från det upptrissade nyhetstempo som annars råder i media.
Det får, handen på hjärtat, erkännas att såna högtflygande ideal inte är recensionsdagens främsta funktion. Från förlagens sida har frågan mest varit ekonomisk: för att de alls ska kunna få ut böckerna i handeln innan omdömena börjar hagla behövs några veckors ställtid mellan första utgivningsdag och första recensionsdag. I tider av e-böcker ett allt mer lättviktigt argument, som bantas ytterligare av den gärna upprepade frasen ”kritik säljer inte böcker längre”.
Just därför så viktigt att betona recensionsdagens andra värden. Förutom att det ser till att kritiker inte frestas att läsa (och lätt påverkas) av varandra finns ännu en viktig poäng: Recensionsdagen har dragit isär litteraturkritiken från det upptrissade nyhetstempo som annars råder i media. Det finns goda skäl att vilja behålla det så – en oas för eftertanke i dagstidningsfebern. En tidsfrist man som kritiker, både för sin egen, läsarnas och författarnas skull bör vara klok att utnyttja innan man fäller sitt omdöme. Lättsmälta texter finns det redan gott om.
För Frostenson, en av Sveriges stora poeter, innebär nyhetifieringen att hennes bok i de första recensionerna blir läst mer som finskvaller än en bok. Liljestrand dömer ut henne som person, inte författare. Aase Berg kan inte heller hålla sig från personen i sin recension i DN dagen därpå. För att inte helt hamna på efterkälken i den kollektiva bedömningsövningen skrev GP:s kritiker sin recension på (i mitt förvisso något jäviga tycke) mer rimliga fem dagar.
Men första recensionsdag av Frostensons ”K” är egentligen först den 5 juni. Då har Kultursverige redan gått vidare till nästa bokjakt.
