Vart är vi på väg? Känslan av att vi alla befinner oss i en global kollektiv förvirring går inte att ta miste på. Britternas folkomröstning om EU-medlemskapet, valet av Donald Trump till USA:s president, EU:s oförmåga att samlas kring en gemensam migrationspolitisk, senaste presidentvalet i Brasilien där Amazonas regnskogar står på spel och inte minst det nuvarande parlamentariska läget i Sverige. Detta plus en historisk varm sommar med stora skogsbränder som följd och nu en mild och varm höst. Vetskapen om att klimatförändringar inte längre är ett framtidsscenario utan händer just nu, men att vi ändå fortsätter att leva våra liv som vanlig med tacos på fredagskvällarna, lördagsshopping och köksrenoveringar i vart och vartannat hem, får min själ att hicka av stress. Allt är som vanligt men ändå inte. Är jag ensam med känslan av att jag befinner mig i Lars von Triers film Melancholia? Trots att man i filmen vet att en meteoroid är på väg att krossa vår planet så fortsätter livet som vanligt med konflikter och trivialiteter.
Det finns forskare och historiker som drar paralleller mellan nutidens förvirring till den oordning som rådde i de forna grekiska stadsstaterna efter Alexander den stores erövringar. Detta var en kaosartad tid då stadsstaterna förvandlades till ett stort imperium. Är globaliseringen nutidens svar på Alexander den stores imperium? Från att de stackars grekerna haft kontroll över livet som begränsades till städernas murar, så skulle de plötsligt anpassa sig till ett världsimperium som sträckte sig från Aten till Kina. Hur hanterar man det? Vad blev deras gemensamma projekt?
För jag upplever en känsla av att gemensamma projekt som vi förr kunde samlas kring inte längre existerar! I alla fall inte inom räckvidd för individer som lever i en nation. Ibland kan jag längta efter den bipolära eran vi levde i efter andra världskriget för då fanns det en tydlig gräns mellan de goda och de onda. Det goda väst och det onda öst. Vi tävlade om att skapa det bästa samhället på var sin sida av muren.
För ett tag sedan tittade jag på ett intressant Youtube-klipp. Det var en intervju med historiken Yuval Noah Hariri som försökte förklara dagens politiska trender och fenomenet ”splittrade samhällen”. Att splittringen egentligen handlar om människor som känner sig förbisedda. De som hamnar utanför eller kanske inte känner igen sig i de strukturer som skapats av globaliseringen. Mänsklighetens historia kännetecknas av kampen mot att bli utnyttjad. Denna kamp har, särskilt under de senaste århundradena, varit det stora gemensamma projektet. Vi har skapat politiska organisationer, folkrörelser och stiftat lagar för att slippa bli utnyttjade, i alla fall obegränsat utnyttjade. Så befinner vi oss plötsligt i en situation där ingen bryr sig om att vi finns. Du är alltid ersättningsbar! För någon annan i något annat geografiskt område kan göra det du gjorde men mycket billigare. Du behövs inte längre! Så brutalt! Existentiell kris. Att känna sig försummad är en farlig känsla. Det är kanske på tiden att vi skapar ett nytt gemensamt projekt tillsammans. Något som verkligen gör oss beroende av varandra! Kan omhändertagandet av miljön och vår jord vara det gemensamma projektet som motverkar ökad splittring?
