Evin Ahmad bär nyckeln till framgång

När Evin Ahmad låser upp dörren till Folkteaterns foajé kommer en tjej fram. Hon ­tittar snett bredvid Evins fötter och ­undrar om hon kan få komma in.

– Nej, det är inte öppet. Skulle du träffa någon?

Nej, tjejen vill inte träffa någon. Hon vill ha ett jobb, på teatern. Hon har ett cv i ­handen som hon sträcker fram till Evin.

– Kan du ge det här till någon där inne?

Evin tvekar en sekund men tar sen pappret och lovar att se till att det hamnar rätt.

Den som har koll på Evin ser snabbt metanivån i det här mötet. Sin första stora huvudroll gjorde hon i filmen Dröm vidare. Där spelar hon en vilsen tjej, nyss utkommen från fängelset, som vill få ordning på sitt liv, framför allt genom att skaffa ett jobb. Naiv, men också ­modig, precis som flickan vid Folkteaterns entré, söker hon upp ­arbetsgivare på vinst och förlust. Utan att vara kallad på intervju.

Det här mötet säger också något mer. Det har en ­koppling till den tatuering som Evin precis har gjort, på undersidan av över­armen, där huden är tunn och skör. I spretiga versaler står det STEREOTYPE.

För även om hon i filmen är ung och strulig är hon i verkligheten hyllad skådis och författare. Hon är inte en av dem som bultar på porten till etablissemanget. Hon har sedan länge nycklarna dit. Det är hon som kan välja att emot ett cv eller låta dörren förbli stängd.

– Tatueringen är egentligen ett skämt till branschen och till journa­lister som alltid vill placera mig i olika fack. Jag älskar ord och just stereotyp är ett väldigt intressant ord. Stereotyper är bra om man använder dem på rätt sätt.

Debuterade som elva-åring

De flesta har nog sett Evin Ahmad i någon av hennes roller. Men det är inte alla som kan ­hennes namn. Inte än i alla fall. Tittar man på hennes karriär förstår man att det bara är en tidsfråga. Trots att hon gick ut scenskolan så sent som 2015 har hon redan figurerat i flera svenska serier och filmer, innan hon landade i Göteborg och blev Folkteaterns nya stjärna. Här har hon briljerat i roller som såväl Hamlet som Marie-Antoinette. Och i höst tar hon klivet ut i världen för att göra sin första roll i en internationell film. En tysk produktion, en fransk regissör och en ­historia förlagd till en kurdisk by.

Evin Ahmad spelar en av soldaterna i en kvinn­lig motståndsgrupp som ska försöka återta sin by från religiösa extremister. En historia som grundar sig på verkliga händelser. Två av de andra rollerna görs av Julie Delpy och Golshifteh Farahani. Steget är stort.

Och Evin har sig själv att tacka.

– Jag blev uppringd för att de var intresserade av mig och de ville ha ett Skypemöte. Men jag gillar inte att träffas så.

I stället bokade hon biljett till Paris. Hon fick provspela någon scen, sen var rollen hennes.

Sin allra första filmroll gjorde hon som 15-åring. Men kärleken till skådespeleriet föddes ännu tidigare. Elva år gammal stod hon på scen första gången. I dag minns hon bara fragment. Som det tunga draperiet och den fladdrande oron över att de andra barnen inte tog det hela på tillräckligt stort allvar.

– Jag var hela tiden rädd att de skulle glömma sina sortier och entréer. Eller sina repliker. Jag kände också starkt att jag ville haft huvudrollen, säger hon och skrattar.

Sedan dess har siktet varit tydligt inställt och Evin Ahmad har aldrig tvekat på vad hon vill.

Hon kom in på Stockholms dramatiska högskola redan på andra försöket. Trots att trycket på utbildningen är enormt. 1 500 sökande, 10 kommer in. En ekvation som innebär att de flesta tvingas söka om och om igen.

Att möta världen innanför väggarna på en finkulturell och medel­klass-homogen institution, när rötterna finns i en annan klasstillhörighet i Akalla, är en slitning som även utgör en stor del av hennes roman. En hyllad prosapoetisk ­skildring av en konstnär som tar sig från förort till finrum. En smärtsam klassresa som skapar politisk sprängkraft i de till synes enkla formu­leringarna.

Men Evin Ahmad är noga med att påpeka att bokens huvudkaraktär inte är hon. Romanpersonens resa är inte hennes. Mycket är ren fiktion, även om det finns många paralleller. Själv är hon trött på att tvingas vara politisk och att ständigt få svara på frågor om sin bakgrund

– Jag är ingen representant. Jag känner inte att jag har ett särskilt ansvar att lyfta vissa frågor bara för att jag är den jag är. Men i min konst har jag ofta en politisk ingång.

"Jag har en väldigt komplex relation till ­pengar"

Boken heter En dag ska jag bygga ett slott av pengar. Och pengar är centralt. Både för romankaraktären och skaparen.

”Jag pratar ofta om pengar, om att jag älskar ­pengar, att jag en vacker dag ska bada i pengar.

Pengar, pengar, pengar!

Det är som att jag är besatt av pengar.”

Så säger romanfiguren. Men även Evin Ahmad själv har pratat om det. I en tidig intervju, precis i början av karriären, berättar hon om hur sugen hon är på pengar. På att få det hon förtjänar.

I dag tonar hon ner rikedom som drivkraft, men förstår inte varför det är ett sådant tabu att prata om pengar. Bland dem som har. I Sverige finns få sätt att snabbare skapa obekväm ­stämning än att fråga vad någon tjänar.

– Jag har en väldigt komplex relation till ­pengar. Jag vill inte förminska vad pengar kan ge. Vi lever i ett otroligt segregerat samhälle, där ­vissa människor inte har en chans att komma in. Allt hänger ihop. Det finns fattigdom. Det finns en arbetarklass, en underklass.

Även om pengar inte är målet i sig kan hon drömma om friheten som pengar kan ge. Om möjligheterna.

– Om det kommer tre ungdomar med fetaste filmidén, då vill jag kunna förverkliga den. Så visst vill jag ha pengar. Men bara för vad pengar kan göra.

Rik har hon inte hunnit bli. Det blir man inte på teater, menar hon. Hon lever som hon lär och hymlar inte med sin lön.

– Ingångslönen för skådisar är 25 000 ­ungefär. Det är där någonstans jag ligger. Gör man film blir det mer. Men där är det också otroligt stor skillnad mellan vad olika personer tjänar.

Om man ändå vågar sig på en viss självbiografisk läsning av romanen så verkar hon tagit sig dit hon är i dag utan särskilt mycket stöd från vuxenvärlden. I ett stycke efterlyser huvudpersonen tid för att drömma i skolorna. Hjälp av vuxen­världen att lyfta blicken. Helst en timme varje dag, då alla bara får fantisera. Och ingen invänder och säger att det är omöj­ligt. Nu är Evin vuxen men får ändå frågan: vad ser hon om hon får drömma? Hon tystnar, ­lutar sig bakåt och drar ihop ögonbrynen. Efter två djupa andetag svarar hon.

– Jag skulle vilja att vi var ett kollektiv, en ­samling människor, i ett hus, i ett skönt land.­Filosofer, konstnärer, skådespelare och poeter. Vad vet jag. Och att vi alla levde där för att ­skapa. Att vi vaknade och funderade över något, och att vi sedan byggde utifrån det. Tankeprocesser, ­filosofiska teorier. Att utveckla litteraturen, att utveckla hur film görs. Skapande.

Guldbagge då? Hollywood?

Hon ruskar sakta på huvudet.

– Jag har lärt mig att den typen av framgång inte leder till någon större lycka. Det låter ­kanske klyschigt, men det där förändrar ingenting. Det är inte det som får mig att känna mig hel. Vad jag vill med karriären är en sak, det andra är vad jag vill med mig.

"Jag vill spela Selma Lagerlöf"

Plötsligt sitter hon längst fram på pallen igen, som på språng, med ryggen mot den ­stora spegeln. Här i logen gör hon allt. Sover, äter, ­arbetar. Väggarna är tomma så när som på ett beundrarbrev skrivet med blyerts på ­randigt ­papper. Snart är det möte med en ­producent.

Om ett par veckor bjuder hon in till fest just här på Folkteatern. Fyra kvällar i rad, under samma namn som boken.

För många skådisar i hennes generation är det bara film som gäller. Men Evin Ahmad har alltid känt en stark dragning till teatern. Sedan hon började på Folkteatern har hon fått jobba hårt och synas mycket. I hälften av uppsättningarna har hon haft huvudroll. Hon har porträtterat både en fransk drottning och en dansk prins. Något hon aldrig tror hade gått på film.

– I historiska tv-serier får jag höra att jag inte kan vara med. För sådana som jag fanns inte förr, i det här landet. Men hur vet de det? Och handlar det inte om fiktion? På teatern verkar det finnas mer utrymme för att föreställa sig.

Den här låsningen som finns är orimlig, menar hon. I sitt sommarprat frågar hon sig varför Elizabeth Taylor kan spela Kleopatra, Jake Gyllenhaal en persisk prins och Scarlett Johansson en asiatisk mangafigur. Men själv kan hon inte spela svensk?

– Det är absurt. Jag vill spela Selma Lagerlöf!

Hon säger det med sådan emfas att det är svårt att tvivla. Hon gör det hon vill. Vissa ­saker tar bara lite längre tid. Snart vet alla vem Evin Ahmad är.

Kanske kommer de säga att det är ju hon, hon som spelade Selma Lagerlöf. Eller så säger de att det är hon, hon som revolutionerade filmbranschen.

Innan Evin lämnar logen ser hon till att dörren är låst. Nycklarna ligger i fickan.

Johanna Ohlson