Min stigande ålder gör mig allt mer förstående för gubbar och de problem jag tidigare föraktat. Det senaste i raden är den blottade stjärtskåran.
Det är också ett ämne som berörts i en av denna tidnings mest lästa artiklar. Sarah Britz skrev för några år sedan om hur hon överallt såg männen som inte kan dra upp byxorna. ”Vid fruktdisken när småbarnspappan tar upp en tappad banan. I gymmet när mannen framför mig på spinningcykeln reser sig från sadeln/.../Varför är det ingen som kan ryta till och bara säga det är dags att dra upp byxorna!/.../Jag förespråkar hängslen eller livrem.”
Jag minns att jag fnissade åt det där när den skrevs. Vem vill se håriga rövskåror?!
Men snabbspola till 2019. Jag har två barn och har totalt tappat greppet om allt som heter träning. 90 procent av min kvällar består av soffläge med hand i popcornskål.
Men framför allt. Det har hänt något konstigt med mina byxor. Det är som att mina byxtillverkare ändrat i modellerna, för nu sitter de så sjukt dåligt. Lågt, liksom. Jag får vara noga med att dra upp kalsongerna, min familj har börjat fnissa om myntinkast. ”Det är de här byxorna”, suckar jag. Men allt fler byxor uppvisar samma problem och det har blivit allt svårare att hänvisa till en byxtillverkar-konspiration.
Men det var först efter att jag nyligen återsåg den gamla Kent-dokumentären som poletten trillade ner. De nu avdankade emorockarna lät SVT följa med på den sista turnén 2016 och vid ett särskilt avslöjande tillfälle säger sångaren Joakim Berg att han “tappar brallorna” och fortsätter: “Arslet försvinner när man blir äldre”, de andra instämmer. “Det kryper inåt, inverterar, man sugs in i sitt eget arsle”.
Plötsligt föll fjäll från mina ögon! Det är anatomi! Om man försöker ha byxlinningen under naveln, måste den ha något att hänga på. Men i takt med att bålen sväller och magen buktar ut, uppstår ett kälkbackeproblem. Byxorna kan inte hänga på något! Då hjälper inga skärp, eftersom byxorna börjar hasa ner för den så kallade backen, så snart du rör dig.
Det är ett fruktansvärt tillstånd, allra mest eftersom den drabbar oss män med dålig kapacitet till förändring. Vi vill fortsätta ha byxor nedanför naveln, men har svårt att börja klä oss som Sten-Åke Cederhök.
Jag har därför börjat känna sympati för männens sätt att kompensera. Det har plötsligt blivit begripligt för mig varför en så stor del av oss män stoppar ned t-shirts i byxorna, trots att det markerar en kulmage: Det är för att slippa risken att skåran blottas! Det är ett förnedrande tillstånd, generande för oss själva - och givetvis för alla er Sarah Britzar där ute.
Så när sommaren nu är här och vi har plockat fram de t-shirts vi tjockat ur oss sedan förra sommaren, vädjar jag om viss förståelse.
En del av männen kanske har slutat bry sig, men vi andra generas lika mycket som du.
