Men vad säger er filmtitlar som Ricky Rapper and the Nighthawk, Tatu & Patu, Snekker Andersen og julenissen eller varför inte Flaskepost fra P och Klassefesten 3: Dåben?
Antagligen inget alls. Ändå är det några av de största publika framgångarna förra året i Finland, Norge och Danmark.
Den nordiska filmscenen har visserligen gott om lyskraft när det gäller enskilda filmframgångar, regissörer och skådespelare, Sverige har sitt tunga Bergmanarv och Danmark sitt starka internationella genomslag på 90-talet. Men hur står det egentligen till på hemmascenerna? Hur går det med publikintresset, pengarna, jämställdheten?
Allt beror förstås vad man jämför sig med. Om man är en stor filmnation van vid framgångar, eller om man är liten, men ser framgångarna komma.
Lasse Saarinen, vd för Finska filmstiftelsen, skrattar lite över telefon från Helsingfors.
–Vi är förstås ganska små i jämförelse, vår egen filmproduktion ligger på ungefär tjugo spelfilmer om året. Men, det går ganska bra för oss.
Lasse Saarinen tillträdde sin post i augusti 2016 och lämnade då en lång karriär som producent inom film- och tv-branschen, med totalt över 80 filmer, tv-serier och andra medieproduktioner i bagaget, ett steg han beskriver som en 180 gradig perspektivförändring. Nu har han alla skäl att känna sig nöjd. Han kan konstatera att hemmapremiären närmar sig för den stort emotsedda Tom of Finland (med världspremiär i Göteborg i fredags), med ett Helsingfors snudd på tapetserat med konstnären Touko Laaksonens ikoniska homoerotiska bilder, ja även på frimärken, kaffepaket och lakan numer. Dessutom har finsk films toppnamn Aki Kaurismäki premiär för sin första film på fem år: Ljus i natten, som tävlar på Berlins filmfestival i februari. Till detta läggs den redan uppmärksammade Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv, med svensk biopremiär i februari (och med visningar på Göteborgs filmfestival). Historien, regisserad av Juho Kuosmanen om boxaren Olli Mäki hyllades på förra årets Cannesfestival.
Finsk film kan också sträcka på sig och se tillbaka på två rekordstarka år, filmintresset i landet har aldrig någonsin varit större än 2015 och 2016. Förra året såldes 2,48 miljoner biljetter till finska filmer, och de tre mest framgångsrika totalt, även i konkurrens med amerikansk action, var alla finska barnfilmer; Ricky Rapper and the Nighthawk, Angry Birds och Tatu & Patu.
Vad beror då denna framgång på?
–Finsk film brukade vara långsam, med lite dialog. Det har ändrats. Nu har vi en stor variation bland filmskaparna, vi har breddat oss. Filmerna som görs är mer intressanta, och olika varandra, säger Lasse Saarinen och nämner särskilt regissörerna Dome Karukoski (Tom of Finland), samt långfilmsdebutanterna Juho Kuosmanen (Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv) och redan uppärksammade, samt Dragon award-nominerade Selma Vilhunen (Little Wing).
Utmaningar finns förstås. En är att fortsätta jämställdhetsarbetet. Antalet kvinnliga filmskapare som sökt om stöd för filmproduktion har ökat under de senaste åren, men fortfarande utgör kvinnliga producenter, regissörer och manusförfattare bara 30 procent av alla sökande. En annan är att finsk film ska nå ut mer och locka internationella intressenter till sig. Att delta i filmfestivaler, som Göteborgs filmfestival just nu, är förstås av yttersta vikt inte bara för att visa upp filmerna utan också för att skapa kontakter i branschen.
–För oss är det viktigt att vara närvarande på den skandinaviska filmscenen. Varje gång en film lyfts fram har våra filmskapare mycket lättare att skaffa nya kontakter med filmbolag.
–Men det gäller att inte bli för stursk. Det är en krävande marknad och ständigt hård konkurrens med hela världen. Succé ett år kan snabbt vridas till fiasko nästa, säger han och radar sedan ändå upp fler framgångar:
– Förra året var ju lite speciellt, då var det väldigt mycket som gick vår väg. Louder than bombs, Joachim Triers engelskspråkiga drama, vann det Nordiska filmpriset och tre norska filmer var aktuella inför Oscarsnomineringarna (Erik Poppes Kungens val, Erik Skjoldbjærg’s Pyromanen och Rune Denstad Langlos komedi Välkommen till Norge). Norsk dokumentärfilm vann också de två mest prestigefyllda prisen i Toronto (Aslaug Holms film Brödre) och Amsterdam (Nowhere to hide).
–Bara det är ju strålande för ett litet filmland som Norge. Dessutom vann vi Europas finaste tv-pris Prix Europa för nya serien Nobel, och Skam har utmärkt sig internationellt som ett nyskapande tv-drama
I Sverige är trenden tvärtom: besökssiffrorna är de sämsta på 15 år och svensk film lockar inte svenska besökare. Hur kommer det sig att ni har lyckats så mycket bättre?
–Det är nog ingen quick fix direkt. Den norska filmbranschen har jobbat systematiskt för att uppnå det här resultatet sedan början av 2000-talet. Professionella aktörer har tillfört finansiella medel och vi har satsat på en bredd i utbudet för att även stimulera mer marknadsinriktad film. Så vi vill ha en konstnärlig ambition bland filmerna men också filmer som har mer kommersiella ambitioner.
Hur förvaltar ni framgången? Vilka filmskapare, skådespelare och filmer från Norge kommer vi att få höra talas om 2017?
–Vi har en go lineup också för 2017, men det är samtidigt viktigt att ”hålla beinen i bakken”. För sådana år som 2016 får man inte varje år. 2017 kännetecknas av många större familjefilmer som alla kan gå och se på, plus många filmer med festivalpotential och några vuxenfilmer med historisk karaktär som vi har stora förväntningar på, säger Sindre Guldvog och nämner Harald Zwarts Den tolfte mannen, Torfinn Iversens barnfilm Oskars Amerika, Joachim Triers ny film Thelma och Ole Giævers drama Fra Balkongen.
–Vi har också spända förväntningar på några nya tv-serier.
Hur har ni det med jämställdheten inom norsk film?
–Norge har samma slags riktlinjer som de flesta europeiska länder: minst 40 procent kvinnor i nyckelpositioner när filmstöd ska fördelas. 2015 gick 45,2 procent av filmstödet till kvinnor, det är den sista aktuella siffra jag har fått. De filmer som producerats utan stöd från oss på filminstitutet har under 10 procent kvinnor i nyckelpositioner. Det betyder att institutet är med och tar ansvar och är med och utvecklar en mer jämställd filmbransch. Dessutom kom en ny handlingsplan kring detta i fjol. Sverige och Norge har likartade ambitioner, men i Sverige som filmland är detta med jämställdheten lite mer uppmärksammat.
På Göteborgs filmfestival märks norsk film bland annat med den norsk-svenska Nowhere to hide, nominerad till Dragon Award för bästa nordiska dokumentär och så blir det världspremiär för Arild Andresens Hjertestart, nominerad till Dragon award för bästa nordiska film.
Filmfestivalens betydelse är stor, menar Sindre Guldvog.
–Det är en klart viktig festival för oss, och vid sidan av filmfestivalen i Haugesund den främsta festivalen för norsk film. Det är ett fint utställningsfönster för nordisk film och innebär möjliga möten med olika slags publik. Dessvärre har den svenska publiken inte heller upptäckt norsk film, lite oklart varför men så är det. Så jag hoppas att Göteborgs filmfestival kan vara med och höja det intresset.
Henrik Bo Nielsen menar att det är ”upprörande varje gång en film inte når sin publik” och att 2016 saknade den typen av film som lockar en riktigt stor publik. Men han tycker heller inte att man ska stirra sig blind på kortvariga svängningar på marknaden utan menar att uppdraget är att arbeta med kvalitet, mångfald och utveckling av dansk film i ett långsiktigt perspektiv.
Sedan dansk films stora internationella genombrott, med Lars von Trier, Lone Scherfig, Thomas Vinterberg och Susanne Bier som på olika sätt formulerade sin filmkonst; nyskapande och ofta uppseendeväckande, har dock röster höjts i debatten om att succéåren stannar vid ett minne. Peter Schepelern, numera pensionerad professor i filmvetenskap vid Köpenhamns Universitet, har kallat Lars von Trier för ett ”mirakel för dansk film”.
–Ja, Lars von Trier är en unik talang. Men som filminstitut kan vi inte skapa mirakel av enskilda filmkonstnärer. Vi ska ha öppenheten och gåvan att upptäcka dem och stötta dem, när de söker upp oss. Jag ser många talanger på väg med originella berättelser och ett personligt filmspråk, menar Henrik Bo Nielsen.
Henrik Bo Nielsen tycker till exempel att det danska filmåret 2017 ser intressant ut. Inledde året gjorde en komedi i regi av Ole Bornedal, Draeberna fra Nibe, med bland andra Ulrich Thomsen, som vi såg senast som ambivalent husägare och make i Vinterbergs Kollektivet. I veckan som gick var det också premiär för Fenar Ahmads andra spelfilm, dramat Underverden, som fått toppbetyg av danska recensenter, nominerad till nordiska filmpriset på Dragon Award. Charlotte Sielings Mesteren har premiär i mars, samt under Göteborg filmfestival, där också den är med och tävlar om det nordiska filmpriset.
En uttalad målsättning för Danska filminstitutet är att jobba hårdare med jämställdheten. Just Charlotte Sielings film är den enda med en kvinnlig regissör som har premiär under den första halvan av 2017, vilket ingen verkar vara särskilt nöjd med, nu sätter man igång flera olika projekt med fokus på att höja andelen kvinnor i den danska filmbranschen.
Att dansk film representeras på internationella filmfestivaler är viktigt. Göteborgs filmfestival behövs av flera skäl.
–För de flesta danska filmer är det svårt att nå en nordisk publik via vanligt biografdistribution, så här spelar en filmfestival som Göteborgs en viktig roll, för att den har en så stor och nyfiken publik som är öppen för att se film från olika länder. Den nyfikenheten tar publiken förhoppningsvis med sig, så att de vill se dansk film också efter festivalen. Festivalens Nordic Film Market har också stor betydelse för dansk film, där träffas internationella distributörer, filmfestivalsrepresentanter och säljagenter.
Men i övrigt? Först på 19:e plats i listen över årets mest sedda filmer hittar vi en svensk film, den av kritikerna sågade Morran och Tobias. Intresset för svensk film var rekordlågt 2016. Fram till november hade knappt2,3 miljoner besökare sett svensk film på bio, vilket ären minskning med tio procent jämfört med 2015. Enligt Sveriges Radio är det 15 år sedan svensk film haft så låga publiksiffror.
Att besökssiffrorna för svensk film sjunker, menar Anna Serner är en konsekvens av tidigare års bristande filmpolitiska satsningar i ett ostadigt filmavtal. Att 2016 skulle bli ett sämre filmår, är något hon redan förutspått.
–Ja, vi hade det i prognos redan när vi gav de här filmerna stöd 2013-2014. Antal besök är en konsekvens av vilka filmer som får stöd. Men 2017-2018 ser ut att bli bättre år med bättre titlar.
Vad menar du med ”bättre”?
–Potential att nå en större publik, ta till exempel den nya filmen om Björn Borg och John McEnroe där Shia LaBeouf spelar McEnroe och Sverrir Gudnason Borg, den har potential att nå en riktigt bred publik. Att skapa en färdig film som håller är en väldigt svår konst. Att skapa film som drar publik är ännu svårare, jättesvårt.
Vilka filmare är svensk films största namn för tillfället?
–Jag undviker gärna den frågan för den blir så utpekande. Men vi har ju Alicia Vikander och Lisa Langseth, Ruben Östlund, Roy Andersson och Gabriela Pichler för att bara nämna några.
Vilka filmskapare, skådespelare och filmer från Sverige kommer vi att få höra talas om 2017?
–Klart är att vi kommer att får höra talas än mer om Alicia Vikander och Lisa Langseth i år. Alicia är en av våra största filmarbetare där ute i världen.
Om nu filmsiffrorna inte såg så ljusa ut 2016, är Anna Serner mer nöjd med andra saker. Mest av allt över arbetet med jämställdhet och kvalitet.
– Just nu är det svenska filmundret att vi lyckats ha en jämställd filmproduktion och att vi också lyckats ha en ökad kvalitet. Det är det arbetet som hela världen studerar och låter sig inspireras av. Vi får många förfrågningar från Hollywood, vars talangscouter och producenter vill fånga upp begåvade svenska filmtalanger på direkten. Amanda Kernell (Sameblod) och Alexandra Therese Keining (Pojkarna) har båda väckt uppmärksamhet. Alexandra har skrivit på två kontrakt för internationella filmproduktioner, än så länge hemliga. Det finns ett stort sug efter de här regissörerna.
Filminstitutet satsar ju extra på jämställdheten, som du nämnt. Hur ser satsningen ut och vad är målet?
–Vi har gått från att ge stöd till 75 procent mäntill att, de senaste fyra åren, sammantaget stödja 56 procent män. Vi har under dessa fyra år systematiskt lyckats åstadkomma jämställdhet – utan kvotering. Det rör sig om att vi har hittat kvalitet hos olika filmare.
Hur viktig är Göteborgs filmfestival för svensk filmbransch?
– Superviktig. Den är den absolut viktigaste arenan för att träffa kollegor – svenska, nordiska och internationella, och nätverka. Att festivalen samtidigt har ett genuint fokus på publiken gör den unik bland festivaler.
Statligt filmstöd
Finlands filmstöd: ca 24 miljoner euro (ca 226 miljoner kronor) för produktion, distribution, teaterteknik och internationella aktiviteter, varav långfilmsproduktionen stöttas med 12,5 miljoner euro (118 miljoner kronor).
Norges filmstöd: ca 31 miljoner euro (296 miljoner kronor) till stöd och utveckling av långfilm. I Norge ger också staten till regionerna (i Sverige ger regionerna till sig själva).
Danmarks filmproduktion: ca 44 miljoner euro (415 miljoner kronor) på filmstöd 2017, av dem 26 miljoner euro på långfilm (245 miljoner kronor).
Sveriges filmstöd: ca 26 miljoner euro (ca 250 miljoner kronor) i produktionsstöd totalt inklusive kortfilmer och dokumentärer, varav ca 21,5 miljoner euro (205 miljoner kronor) till långfilm.
Film på Island
Isländska filmcentret etablerades 2003 och sedan dess har Laufey Gudjonsdottir varit ansvarig chef. I en intervju med filmsajten Euro but not trash 2016 berättar hon att man lägger fyra miljoner euro per år i stöd till filmproduktion.
På Göteborgs filmfestival visas Gudmundur A Gudmundssons Heartstone som tävlar om en Dragon Award, Rift, The Together projekt, tv-serien Prisoners och kortfilmerna Cubs och Lightage.
Friðrik Þór Friðrikssons film Naturens barn från 1991 nominerades till bästa utländska film 1992 och hans film Universums änglar är den mest sedda isländska långfilmen på biografer under de 20 senaste åren. Totalt sågs den av 83 317 biobesökare. (Källa: Hagstofa Íslands).
Rúnar Rúnarssons Sparrows fanns tidigare bland kandidaterna att nomineras till bästa utländska film 2017.
Många internationella storfilmer har filmats på Island: Batman Begins, Die Another Day, Fortitude, Game of Thrones, Noha, Star Wars: The force Awakens och Thor: the Dark World. Besökande filmbolag kan söka ersättning för 20 procent av filmens kostnad.
