Det finns en populär mening som cirkulerar och den lyder; ”Folk söker vård i onödan på akuten".
Som vårdsökande själv, och som närstående till en allvarligt sjuk pappa, har jag bevittnat det från första parkett. En förälder, som har oförklarliga symptom och som har kronisk feber, och blir värre och värre med dåliga värden, blir hemskickad en fredag från Kungälvs sjukhus. Inlagd nästa onsdag med kommentaren “om du blir smittad med något nu, så kan du dö”. Således är det inte svårt att dra slutsatsen att han förmodligen varit allvarligt sjuk en längre tid. Och han hade då sökt vård minst två gånger tidigare.
Min poäng är således att man måste granska detta resonemang att folk söker vård “i onödan”. En liten del söker nog vård i onödan, men med stor sannolikhet kan det också vara så att personer som de skickar hem med “alvedon och vila” har en mycket allvarligare sjukdom, och som de för tillfället inte hittar! Vården drar då slutsatsen att personen sökte i “onödan” då man inte ser slutresultatet och alla de andra besök som kommer följa.
Vi alla vet att vården är under extrem press. Miljarder ska sparas och denna högerregering väljer att göra så då de av ideologiska skäl tror på privatiseringar. Må så vara. Men en sak är att politiskt spara in, en annan sak är att personal, med sparkrav från chef och ledning, behandlar vårdsökande med arrogans, nonchalans och försummelse.
Vi som söker vård är skattebetalare. Det jag saknar i debatten är helt enkelt solidaritet med medborgarna istället för att slicka röv på sina närmaste chef. Det är precis som att man är på nåder när man är på akuten och att man är en “kund” , istället för en medborgare med rättigheter.
Att misstro medborgaren som söker sätter hela välfärdskontraktet i gungning. Varför skall jag betala skatt och jag blir bemött på detta sättet i den offentliga vården? Då tittar medelklassen efter privata alternativ istället. Nästa gång det är val så blir det en röst till höger. För “vården är inte för mig ändå”. Och varför skall jag då betala till det offentliga? Jag får ju ingen vård.
Slutsatsen blir således att en retorik där folk ifrågasätts för att de söker vård, och kan utarma välfärdsstaten. Istället måste man ifrågasätta vården. Och om det är så att folk söker i “onödan” i vissa fall, hur kan vi på ett trevligt sätt, ändra retoriken eller informationen så att medborgaren vet var de skall vända sig? Inte gå på medborgare och ställ dem emot varandra, som “ovärdig vårdsökande” och “värdig vårdsökande”.
Sara Hansson, socionomstudent