Att det ska krävas att nästan ta livet av sig för att få kontakt med bup inom rimlig tid. Jag har sett det så många gånger på barnakuten, alla dessa flickor och pojkar som inte ens lämnat grundskolan.
Jag har gått runt i regionens hus och sett de fina ytskikten och alla utvecklare med lika fina ytor. Jag vet att de fyller sina nödvändiga funktioner och många gör ett bra jobb. Men när det nödvändiga inte fungerar för patienterna tycker jag att vi måste våga prioritera. Att bygga skinande tempel när befolkningen svälter gör ont att se på nära håll. Vi måste våga välja för resurserna är ändliga, templet kanske inte måste vara skinande, speciellt inte om templets framtida gäster inte får chansen att må bättre.
Jag skriver anonymt nu, jag vet att personerna i templet har makt att göra mitt arbetsliv svårare. Hoppas ni politiker som styr över tempelaktiviteterna läser det här och vill komma ut på golvet i verksamheterna för att motiveras till att prioritera samt ställa krav. Se undersköterskan som kramar om föräldern till barnet som är medvetslöst och försöka förstå varför hen i 60-årsåldern tjänar mindre än en 25-åring på bandet. Jag har stött på en (1) politiker som auskulterat direkt på golvet under mina 15 år i vården (undantar de politiker som guidats runt av chefer för att visas vad som fungerar). Välkomna!
En i barnsjukvården