Ibland är livet närmast outhärdligt. När det värker och värker och man inte får sova en enda natt ordentligt och när det smärtar vid minsta ansträngning. Jag är nog inte ensam om att ha det så. Det gäller axeln och artrosen.
Ortopeden förstod, skickade mig på röntgen och gav mig sedan besked. Axeln såg riktigt eländig ut men det fanns hopp. Kirurgerna på Mölndals sjukhus är specialister på just axlar och kan byta dem, så allt skulle kunna fungera igen. Kom tillbaka och visa upp resultatet sade han uppmuntrande och skickade en remiss.
Det kom ett brev efter några veckor att jag placerats i kö. Det skulle ta tid, många på väntelista. Jag uppmanades ha förståelse för att patientgarantin om 90 dagar inte kunde hållas.
Jag väntade snällt och fortsatte vrida mig på nätterna och ha svårt att göra alla sysslor med en arm, “fel” arm. Hur gör man sedan för att få veta hur länge det kan dröja? Det finns ingen att ringa till för att få kontakt med ortopeden. Var är jag i kön? Hur länge skall jag vänta?
Nu har det gått 290 dagar och inget meddelande har dykt upp om hur mitt fall har framskridit. Eller har det det?
Då kommer den gnagande misstanken:
Hur många har gått före mig i kön? Hur många yngre människor har glidit förbi mig? Kommer jag någonsin komma ifråga vid min ålder, 80 år fyllda som fortfarande jobbar heltid och behöver mina lemmar så förtvivlat väl.
Är yngre personer viktigare än äldre? Vilka överväganden styr valet av dem som skall få hjälp. Handlar det om åldersdiskriminering. Var är transparensen i systemet?
Vilken plats fick jag i mars, vilken har jag idag? Vilka resonemang förs?
Jag vill veta!
Gun Lund