I mitten av juni 2001 inleddes en serie händelser vilka senare skulle bli kända som Göteborgskravallerna. En fredlig demonstrationsfest, mot bland annat USA:s dåvarande president George W. Bush och det EU-toppmöte han skulle närvara på, följdes av polispådrag, våldsamheter och utmynnade i skottlossning och stenkastning mellan polis och demonstranter. ”Skotten på Vasaplatsen” blev det kallat i medierna.
Den situation vi idag ser utanför Göteborgs universitet, på just Vasaplatsen, är inte ännu präglad av våldsamheter. Däremot är det ett exempel på hur fredliga demonstrationer, i detta fall propalestinska, betraktas våldsamma ur somligas ögon. Med demonstrationstillstånd eller utan, stämplas tältlägret utanför universitetsbyggnaden som extra provokativa och revolutionsartade.
I likhet med 2001, då Hvitfeldtska belägrades, är det åter ett lärosäte som hamnat i centrum för konfliktlinjen. När demonstranter i protest mot bristande gehör från universitetsledningen kedjade fast sig inne i byggnaden valde polisen att ingripa. Det paradoxala i polisens agerande blir slående. När Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, patrullerar längs avenyn tycks polisens arbete fortgå med ledord om att upprätthålla trygghet och säkerhet. Sällan sker något fysiskt ingripande, hur hotfulla och aggressiva NMR konsekvent än tycks vara.
Till synes är det inte enbart sättet demonstrationer yttrar sig som blir styrande över polisens agerande och allmänhetens inställning, utan även vad demonstranterna propagerar för.
Demonstrationsfriheten är en av grundpelarna inom svensk lagstiftning. Sluta se snett på unga, engagerande demonstranter som fredligt framför sina åsikter. Kan vi inte acceptera de demonstrationer som nu sker i Göteborg, vilka demonstrationer kan vi då acceptera? Innerligt hoppas jag att lärdomarna från historien tas i beaktning. Ingen göteborgare vill att 2001 års kravaller upprepar sig. Skotten på Vasaplatsen har redan inträffat. Låt inte ”Skotten på Gazaplatsen” bli en framtida rubrik.
Lukas