Jag har tagit det som en vedertagen sanning att kvinnors frånvaro när det kommer till historiska genombrott inom forskning, vetenskap och litteratur handlat om att kvinnor inte har haft samma förutsättningar som män att utforska och arbeta inom dessa områden. Men så kom jag i kontakt med en man, en man jag anser bildad och intellektuell, som ifrågasatte om kvinnor är lika kapabla som män. Skulle en kvinna ens kunna göra de upptäckter som Einstein gjorde? Skulle hon kunna dra de filosofiska slutsatser som Platon, Aristoteles eller Sokrates blev kända för? Men också, var är alla de kvinnliga ledarna? Han menade att genom historien borde väl ändå fler kvinnor haft möjligheten att lämna avtryck. Annars är de väl helt enkelt inte menade för den sortens utmaningar.
Svaren på dessa frågor är svåra att bevisa i en entydig sanning, oavsett vilken ställning man tar. Men onekligen har ansvaret för att ta hand om hushållet och barnen genom nästan alla tider landat på kvinnan. En tidskrävande uppgift. Det är bara de senaste 100 åren som en verklig förändring i det har skett. Detta arbete som ansetts vara kvinnans plikt under så lång tid har inte lett till någon ära och berömmelse, utan snarare inspirerat till tron om att det är där kvinnor hör hemma.
Fram till slutet av 1800-talet blev de kvinnor som ville ägna sig åt vetenskap i de allra flesta fallen hänvisade till hemmet. Flera universitet i Storbritannien accepterade inte kvinnliga studerande före denna tid. I Sverige var det först 1870 som kvinnor gavs rätt till studentexamen, och det var därifrån vägen till universitetsstudier började hamna inom räckhåll. År 1927 kom en ny skolreform som gjorde det möjligt för flickor att få statlig utbildning på samma villkor som pojkar.
De har dessutom behövt kämpa om att få bli myndiga; det var inte förrän 1863 som alla ogifta kvinnor automatiskt blev myndiga vid 25 års ålder och det dröjde fram till 1921 då gifta kvinnor inte längre stod under sin makes förmyndarskap. Att dessutom behöva hävda sin rätt till utbildning, där skolorna inte accepterar en för att man är kvinna, samtidigt som hon har haft det överhängande ansvaret för hushållet och barnen, har inte lagt en god grund för att skapa kvinnor som kan vara med och få göra genombrott oavsett ämnesområde.
Kvinnor har nog på så vis hamnat i skuggan av mannen och hans upptäckter. Och även om vi i dag, i Sverige, har bättre förutsättningar så är det fortfarande med motvind i håret. Många kvinnor behöver och känner av att de måste bevisa sin plats, eftersom de inte har historiska figurer som backar deras närvaro i rummet. Att vara i skuggan och plötsligt få hela lampan på sig är inte en roll många vågar att ta, särskilt när det ofta finns fördomar som hon känner som sin uppgift att motbevisa.
För skillnaderna har levt kvar. Nobelprisen har inte direkt börjat bli kvinnodominerade på senare tid heller. Att kvinnor är lika kapabla kan därför vara svårt att bevisa, men går det verkligen att hävda motsatsen om vi nu kan hålla med om att förutsättningarna inte har varit gynnsamma för kvinnor historiskt sett? Och förutsättningarna är fortfarande inte där så länge historien används som ett argument för att påvisa att kvinnor aldrig varit kapabla. Narrativet måste ändras om det faktiskt ska anses vara på lika villkor.
Julia Wallin
