Kulturförvaltningen har sina lokaler på Norra Hamngatan 8, mitt i smeten ett stenkast från Gustaf Adolfs torg. Hyran är därefter, 1350 kronor per kvadratmeter i kallhyra. Totalt betalar förvaltningen 1,6 miljoner om året för 1 100 kvadrat inklusive värme.
– Jag är inte så insatt i stadens hyresnivåer, men de borde vara mycket högre i centrum än i förorten, säger kulturdirektör Anna Rosengren.
Det är de. Förvaltningen kretslopp och vatten – den enda av stadens fackförvaltningar som ligger i förorten – betalar exempelvis 708 kronor kvadratmetern för lokalerna i Hjällbo. Vid en flytt dit skulle kulturförvaltningens hyreskostnad för sina cirka 40 arbetsplatser alltså kunna halveras.
Men det är inte den enda vinsten som skulle kunna göras. En flytt skulle kunna bidra till att luckra upp segregationsproblematiken. Skapa lite liv och rörelse, få andra än de boende att röra sig i utsatta områden, kanske skapa några fler jobb.
– Rent teoretiskt kan vi sitta var som helst i staden och jag tror på att offentliga verksamheter ska finnas i hela stadens rum. Det skulle vara en viktig markering, men det är inte en fråga vi äger. Till sist är det politikens beslut.
Inom kulturpolitiken diskuteras dock inte frågan, i alla fall inte vad Anna Rosengren märkt av. Och själv säger hon att andra frågor känns mer angelägna idag. För att nå nya målgrupper och skapa ett mer jämlikt Göteborg – vilket tillhör förvaltningens uppdrag – arbetar hon hellre med programverksamheten. Hon nämner museernas pedagogiska program för skolungdomar och Stadsbibliotekets 300 m2 som exempel.
– Våra större institutioner är ju lokaliserade i centrum. Därför är det viktigt att vi jobbar med uppsökande verksamheter som är synliga i hela staden.
Anna Rosengren ser också klara nackdelar med en flytt till förorten. Närheten till egna verksamheterna i centrum och till andra förvaltningar och institutioner man samarbetar med skulle gå förlorad. Det hade blivit mycket spårvagnsåkande.
– Om kulturförvaltningen ska flyttas till i ytterområde tycker jag att den bör samlokaliseras med andra verksamheter. Det finns exempelvis tankar på ett samhällsbyggnadens hus där förvaltningar som sysslar med stadsutvecklingsfrågor ska samlas. Jag skulle gärna se kulturförvaltningen som en del av en sådan konstellation.
Hösten 2014 blev kulturförvaltningen i Stockholm den första av huvudstadens fackförvaltningar som lämnade city för förorten. Flytten till Rinkeby har först och främst inneburit att man sparat fem miljoner kronor i hyra. Förutom att kvadratmeterhyran är billigare sitter de 120 medarbetarna nu dessutom i mindre lokaler.
– Vi har blivit mer digitala i vårt arbetssätt och har inga fasta arbetsplatser, inga personliga bokhyllor. Varje morgon plockar man ut sin dator och de få pärmar man har ur sitt skåp och sätter sig där det är ledigt. Det skapar dynamik och är effektivt och mer miljövänligt, säger Lars Eklund, tillförordnad administrativ chef på kulturförvaltningen i Stockholm.
Det nya arbetssättet och flytten till förorten har inte fallit alla på läppen.
– Överlag är det positivt, men naturligtvis tycker många det är tråkigt att lämna fina gatan i city. Rinkeby ligger off. Och personalomsättningen börjar öka.
Än så länge har det dock inte inneburit att någon från närområdet anställts.
– Jag tror absolut att efter en period, när det gått ut lite fler anställningar, så kommer folk som bor närmare geografiskt att söka sig hit.
Kulturlivet i Rinkeby då? Har det påverkats?
– Det är ju en ambition, men ett huvudkontor har inte riktigt den rollen. De boende här kommer inte hit för att interagera i kulturfrågor. Hittills har vi mest påverkat genom att öka efterfrågan på restauranger och service. Det är ju en integrationsaspekt det också, men kulturlivet har knappast förändrats, säger Lars Eklund.
