Ett paradis byggt på dominans – "levde i en lögn"

Den östafrikanska ön har en självklar plats i Robin Campillos liv eftersom han bodde där som barn.

– Det här är mina minnen där jag inte vill se på kolonialismen som sådan, utan som den ses genom ett barns ögon, säger Campillo till TT.

"120 slag i minuten" handlade om homosexualitet och aids-epidemin i det tidiga 1990-talets Paris. Filmen vann en rad priser, bland annat det stora jurypriset i Cannes. Detta gjorde det dock inte lättare att få ihop finansieringen till ”Red Island”.

– Det gjorde mig mer känd, men det gav mig inte mera pengar. Men det är okej, jag bryr mig egentligen inte om framgång. Att göra film är inte en nödvändighet för mig, det är mitt jobb.

Blir superhjälte

När Robin Campillo växte upp arbetade hans far i det militära. Det innebar att familjen gång på gång förflyttades, den sista gången hamnade man på Madagaskar, som då var en fransk koloni. Filmens huvudperson är en ung pojke och med hans ögon ser vi inte minst hur personerna i vuxenvärlden hanterar de problem som uppstår.

Han drömmer också drömmar, där han blir en sorts superhjälte – i filmen är detta animerade sekvenser.

– Jag gjorde ingen research när jag skrev manuset, jag ville att mina minnen skulle komma tillbaka och att storyn skulle formas ur det, säger Robin Campillo.

I minnena fanns en sorts drömsk logik, formad av ljud och upplevelser, som han sparat bitar av för att sedan kunna sy ihop till en berättande väv.

– Jag kände det som om jag alltid hade sparat mina minnen i avsikten att en dag använda dem till att göra en film. Det sparades i mitt inre och väntade på att jag skulle bli tillräckligt mogen.

Paradis byggt på dominans

Tillbakablickarna fick honom att se hur vistelsen på Madagaskar på många sätt format honom.

– Jag insåg att ett paradis alltid är baserat på dominans. Det finns ingen lycka utan att det också finns ångest. Vi levde i en dröm, i en lögn. Jag insåg att man kunde vara oskyldig i ett grymt system.

Robin Campillos mamma dog för några år sedan och han ångrar att han inte frågade ut henne om livet på Madagaskar – det finns så mycket han aldrig kommer att få veta.

– Min far lever, men han är så högerextrem att vi inte har haft någon kontakt på 25 år.