Liknelsen kommer från hennes huvudperson Nina. I "Farväl till Panic Beach" minns Nina sin barndoms fria strandtillvaro där vuxna skvallrar, röker och dricker ljummen öl i vassruggarna. Nina bor i sommarhuset tillsammans med sin supande far, Matti, och ska senare i livet konstatera att hon har hela sin underliga släkt på en jättelik pråm som hon släpar med sig in i framtiden.
Men ändå – säg "det sociala arvet" och Sara Stridsberg värjer sig.
– Jag tror att jag skriver för att komma undan just de orden. Jag försöker förstå på ett annat sätt, och i en sådan värld är det ett myller av människor och händelser, val och öden som samverkar utan att vi kan överblicka. Jag försöker hålla i allting samtidigt, det onda och kärleken, utan att förvisa det eller skära bort något.
Ljust arv
Arvet, även från en släkt med "dårar och förstörare" som hon säger, rymmer en del ljus.
– Det må inte vara det arv som man önskar sig eller drömmer om, men ett arv som ger något annat, kanske en särskild blick på världen, en särskild puls, en livets puls.
Hon är just hemkommen från ett Frankrike som omfamnar både hennes prosa och pjäser. 20 år efter debutromanen har Sara Stridsberg nått en plats där hon tycker sig ha en ny utsikt och kanske var det också därför som hon i denna sin sjätte roman greppade en hel släkt i stället för att enbart koncentrera sig på relationen mellan Nina och Matti.
– Det är som att jag ser mer av livet och världen och människorna för varje bok jag skriver, men det vore ju djupt tragiskt om det vore på motsatt sätt, ha ha.
"Ett radband"
Men den vuxna Nina söker trots allt förklaringar där hon står "i skärningspunkten mellan kärlek och raseri" som Stridsberg uttrycker det.
– Jag längtar också efter förklaringar, men också efter att sträcka mig längre, ut mot det som inte går att förstå.
– Det är kanske därför man berättar, – för att överleva, berättelser är ett slags radband och besvärjelser. För att det går att ställa de svåraste frågorna där.
I den nya romanen använder hon också ett rakare språk.
– Den är ju på många sätt mörk – en sorgebok – men kanske finns det paradoxalt nog något lättsinnigare i språket. Ofta har mina vänner sagt "varför kommer inte din humor fram i böckerna?". Det här är skrivet med en mjukare penna.
Fakta: Sara Stridsberg
Född: 1972.
Bor: I Stockholm.
Bakgrund: Juristexamen.
Sysselsättning: Författare och dramatiker.
Romaner i urval: "Happy Sally" (2004). Fick Nordiska rådets litteraturpris för "Drömfakulteten" 2007. "Beckomberga" (2014), "Kärlekens Antarktis" (2018), Dramatik i urval: "Dissekering av ett snöfall" (2012) (premiär på fredag på nationalscenen i Oslo), "Sårad ängel" (2021), "En grav för två" (2024).
Övrigt: Lämnade 2018 sin plats i Svenska Akademien
Läser just nu: "Monique s'évade" (Monique flyr) av Édouard Louis.
Sara Stridsberg om...
...sina litterära teman:
– Jag tror att det är för sent för mig att lämna dem. Jag skulle bli mycket förvånad om jag plötsligt hade nya teman som inte rör vid de gamla. Allt sitter ihop. För mig blir det mer och mer och mer som ett enda verk som jag rör mig i. Men jag tror inte att jag är färdig, eller jag vet det.
– Valen kommer att komma tillbaka.
...om skrivandets långsamhet:
– Det jag älskar med att skriva är det envetna och långsamma. Man kan tänka på saker i tusen år närmast. Det är ett långt arbete att skriva, och det är otroligt vad som går att finna där, jag kan känna mig dum ibland för att jag tänker så långsamt på saker, att det tar en sådan tid.
..om psykologiska förklaringar:
– - Vi försöker alltid med de enklaste förklaringsmodellerna, särskilt i vår tid då psykologin har kopplat ett så starkt grepp över människornas tänkande. Jag har kanske velat ta ett större grepp på ödet, kanske också berätta något om svårigheten att berätta, att man aldrig riktigt kan veta något om en människa.
...om romanen med stort r:
– Den kan rymma så mycket, den är det unika och ganska gåtfulla tinget i världen som kan förändra blicken på den som läser. I bästa fall, så har det varit för mig, kan den vara som ett tillfälligt universitet. Jag älskar Romanen för dess milda, barmhärtiga ljus.
...om att förlåta:
– Frågan om förlåtelse är till sin karaktär sådan att det endast är det oförlåtliga som det är någon mening med att ens försöka förlåta. Därför kan frågan inte upphöra, den är ett slags fågel som kommer att flyga för evigt inom varje människa.