Av en tillfällighet tillbringar jag några timmar i Tel Aviv med Israels skvallerdrottning sedan fem decennier. Hon är över åttio år och skriver inte längre den societetsspalt där alla som var intresserade av uppmärksamhet ville förekomma. Men hon är fortfarande en celebritet, säger en god vän till mig som är femtio år yngre än denna drottning. Och det är mycket speciellt med skvaller på hebreiska, fortsätter min vän. Texter som författas på bibelns heliga språk, vilka de än är, får en mycket högtidlig karaktär.
Det är en fortfarande mycket kraftfull kvinna jag talar med. Jag tänker mig henne i sin fulla krafts dagar som en blandning mellan Cecilia Hagen och Alice Timander. Hon har en uppenbart skarp blick och är samtidigt lika uppenbart förälskad i kändisskapet som de som haft förmånen omnämnas i hennes spalt. Skvallertexten är kanske det högsta uttrycket för symbiosen mellan media och allsköns makthavare. Det är en spegelvärld där också kändisreportern blir en kändis.
Efter en timmes prat är det dags för höjdpunkten. Jag förs in i ett arbetsrum där en vägg täcks av små inramade, delvis bleknade foton i olika former. De föreställer krönikören tillsammans med kändisarna. Och det är en gedigen samling troféer som ger en överblick över vilken politisk betydelse detta lilla land fått. Här hälsas på Ben Gurion, kindpussas med Bill Clinton och skrattas med Yassir Arafat. Mellan dessa legendariska herrar, det är nästan uteslutande män, finns mängder av bilder på artister med nationellt och internationellt rykte. Och när jag bjuder på middag, då kommer de, fortfarande, meddelar hon mig i en blandning av triumf och skräck inför tanken på det motsatta.
Hon arbetar på en ny bok på temat "vad jag utelämnat tidigare". När jag skvallersuget frågar vad detta kan vara får jag en överraskning. Hon skall bland annat skriva om sina möten med författarna J L Borges och Samuel Beckett. Visserligen träffade hon bara Borges en enda dag, men ändå. Han var en stillsam och blind man, säger hon. Och hur var Beckett, undrar jag. En cyniker med hjärta, svarar hon. Han var så speciell, fortsätter hon. När vi bodde på samma hotell en gång stannade han i korridoren och samtalade med en städerska i tjugo minuter om hennes liv. Mycket märkligt! Jag tänker i mitt stilla sinne att om man läser Beckett så skriver han snarare om hotellstäderskor än om celebriteter. Det skulle helt enkelt ha varit mycket märkligt om Beckett inte haft för vana att samtala längre stunder med hotellstäderskor. Men denna upplysning passar knappast i en skvallerspalt, men väl i en kulturkrönika.
