Är det goda livet att leva ensamma tillsammans?

När vi i framtiden ser tillbaka på 2000-talets första decennier kommer vi att minnas entreprenörer, techföretag och startups. De är för vår tid vad 68-rörelsen var för 1960- och 70-talet. Det är de som har ägnat sig åt att ”förändra världen” och att ”revolutionera” än det ena och det andra. Tyvärr.

I Marta Dauliūtė och Viktorija Šiaulytės dokumentär ”Good life” som kom förra året följer vi livet i en ”co-living”-startup i Stockholm. På Techfarm lever, sover, umgås och arbetar 40 entreprenörer tillsammans. De bor i små rum, somliga i ”poddar”, minimala rum som bara består av en sovyta, eller i våningssängar. Företagets mål är att starta 100 techfarms i ”startup cities”, som Tel Aviv, San Fransisco, Berlin, där alla med medlemskap kan resa runt och känna sig ”hemma” på alla dessa platser.

Låter det som en mardröm? Inte för de boende. De är företagare, digitala nomader och människor – tycks det – utan behov av integritet.

Låter det som en mardröm? Inte för de boende. De är företagare, digitala nomader och människor – tycks det – utan behov av integritet. De lever den moderna entreprenöriella livsstilen, men är också helt utbytbara. De går kurser i ”self leadership”, som anordnas av företagsledarna i hur man kan bli en bättre chef åt sig själv, inifrån och ut.

Vad för typ av vinst detta startup-initiativ är tänkt att generera är oklart. En intervjuad investerare ser det som ett radikalt nytt grepp inom fastighetsägarbranschen. Och det är klart, vem är inte intresserad av en retorik som gör människor benägna att betala dyra hyror för att bo i våningssängar utan vare sig privatliv eller rättigheter.

Oavsett så är ”co-living” som bekant inte något nytt. Kollektivt boende har varit standard fram tills 1900-talet, när det i stället började ses som ett aktivt val. Hippies, kommunister och andra älskare av livet tillsammans har valt att bo ihop, med olika grader av framgång. I många storstäder finns i dag kollektivhus där hyresgästerna har köpt loss hela huset och sköter det tillsammans. Behoven är samma: att hjälpas åt och dela på både utgifter och uppgifter.

Ledorden för att överleva i den nya världen är medgörlighet, flexibilitet och rörlighet.

I filmer som dokumentären ”Bögjävlar” om ett gaykollektiv i Stockholm, eller Lukas Moodysons succéfilm ”Tillsammans” skildras 1970-talet som en utopisk tid för kollektivt leverne. En visionär men svår tid, tycks det såhär i efterhand. Tänket framstår som besvärligt och ofritt, som i Moodysons film.

Detta är, påpekade Po Tidholm nyligen i DN-texten ”Så har sex och flum präglat synen på kollektiven”, typiskt för bilden av 1970-talets kollektivrörelse. Det verkar ha blivit ”något slags projektionsyta för såväl personliga fasor som samhälleliga misslyckanden.”, skriver han, apropå skildringen av ett kollektiv i tv-versionen av Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”.

I uppföljaren ”Tillsammans 99”, som nu spelas in, har kollektivet såklart splittrats.

Men det finns uppenbarligen något i dessa experimentella levnadsformer som vi känner begär efter: vi vill leva tillsammans, vi står inte ut med att vara ensamma. I ”Good life” återkommer de intervjuade till att vi lever i en ny svår tid. Akronymen ”VUCA” används för att beskriva en värld där volatilitet, osäkerhet, komplexitet och tvetydighet styr, där det är svårt att förutse vad som kommer ske nästa år, månad eller dag. De gamla affärsstrategierna som utarbetats under lång tid gäller inte längre, menar de. Detta applicerar de på allt, inte bara sitt företagande, utan också på sina egna liv.

Ledorden för att överleva i den nya världen är medgörlighet, flexibilitet och rörlighet. Och trots de stora orden om att ”förändra världen” hos dessa skapare av appar, startups och nya agila affärssystem så verkar resultatet ofta bli sämre – värre arbetsförhållanden, sprängda sociala strukturer och mer osäkra levnadssätt. Anpassning, inte motstånd, är av någon anledning den enda lösningen.

När dokumentärfilmaren Marta Dauliūtė frågar en av grundarna av Techfarm varför de inte har gjort hela företaget ”co-owned” av de som bor där, så skrattar han generat och säger något om att investerarna nog inte skulle gilla det.

Det som också skiljer ”co-living” från vanliga kollektivhus är att det finns ett vinstintresse. Det är inte till för att vanligt folk ska få lägre hyror. Eftersom trenden kommer från startup-scenen finns investerare som har satsar pengar och därför kommer vilja ha något tillbaka, på något vis. När dokumentärfilmaren Marta Dauliūtė frågar en av grundarna av Techfarm varför de inte har gjort hela företaget ”co-owned” av de som bor där, så skrattar han generat och säger något om att investerarna nog inte skulle gilla det. Där går gränserna för den visionen.

”Good life” är inspelad för några år sedan, uppenbarligen innan pandemin, men trenden med co-living fortsätter att sprida sig. I Göteborg startades i höstas ”COLIVE Caseus” i nybyggnationerna i Kallebäck – stadens ”första nybyggda coliving-hubb”. Det är lite svårt att förstå vad som skiljer detta från en vanlig studentkorridor, frånsett att det är fräschare, dyrare och att städning ingår i priset, liksom en ”community host” som är på plats under kontorstid. Perfekt för millennials som har haft det lite kämpigt med att våga flytta hemifrån?

”Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam”, hette det i filmen ”Tillsammans”. I ”Good Life” tycks det finnas ett löfte om att man inte måste stå ut med den där gröten, man kan äta oxfilén och vara tillsammans, på samma gång. Om man är tillräckligt framgångsrik, flexibel och rik, det vill säga.

LÄS MER:Recension: ”Händelser vid vatten” – SVT

LÄS MER:De har valt kollektiv framför egna lägenheter

LÄS MER:De lever modernt kollektivliv

LÄS MER:Kollektivhuset är som en by mitt i stan

LÄS MER:Gänget "Tillsammans" igen – över 20 år senare

TEXT

Sanna Samuelsson

kultur@gp.se