”En ny litteratur för en ny tid”. Det är ett storslaget anslag uppstickarförlaget Renate Ambient kommer med. Informationsåldern har bränt ut våra hjärnor och sabbat vårt fokus ‒ nu närmar vi oss inte längre litteratur på samma sätt, skriver de i sitt litterära manifest.
Bakom förlaget står, bland andra, Anna Axfors och Elis Monteverde Burrau ‒ två av det unga litteratursveriges kanske mest hajpade, och excentriska, figurer. Det är inte första gången de samarbetar - tidigare har de bland annat gett ut dikten ”Ge mig kuken” (efter en känd rad i Ebba Witt Brattströms ”Århundradets kärlekskrig”).
Hur möter då Renate denna ”nya tid” av ouppmärksamhet? Svaret blev att skriva ambientlitteratur, med den uttalade ambitionen att skänka sina ouppmärksamme läsare sinnesro. En litteratur helt befriad från handling, mening och storytelling, enligt dem. ”Prosa i gränslandet mellan litteratur och sömn”, som de också beskriver det som.
Det var författaren och Killinggängsmedlemmen Martin Luuk som tog initiativet. Han kände att han inte ville skriva texter som krävde för mycket av sin läsare. ”Jag vill inte längre skriva attackerande blixtrande prosa, den hör ungdomen till. Jag vill mest bara pågå i bakgrunden”, som Luuk skriver i förordet till sin ambientbok ”Vinden krusar vattenytan”.
De andra författarna kände igen sig i känslan, och hoppade på tåget.
Lugnande ljudböcker på engelska
Nästa vecka lanseras en internationell ljudbokssatsning ‒ förlagets fyra ambientböcker ska översättas till engelska och spelas in med hjälp av den amerikanska ljudboksexperten Will Rogers. Först ut är Luuks bok, ”The wind what ruffles the surface.”
– Ljudböckerna är nästan ännu mer sanna mot grundidén om en ambientlitteratur, säger Martin Luuk.
Det är en idé som handlar om att skriva litteratur som kan pågå i bakgrunden, inspirerat av ambientmusik. Litteratur som tapet, som de själva beskriver det. Ambientmusiken står i sin grund långt ifrån avslappningsmusik och är inte menat som ett sömnmedel, men i övrigt liknar Renates vision den ambientfadern Brian Eno har om musik som en del av inredningen. Musik som går att uppmärksamma eller inte. Martin Luuk vill skriva ett sound, snarare än en berättelse.
– Det är en slags lyckad brukslitteratur, för det här är verkligen litteratur jag skulle vilja läsa med min sargade hjärna, säger han.
Ljudböckerna som nu kommer har en ännu tydligare ambition att lugna, till och med söva, sina lyssnare än vad de tryckta böckerna har. Ljudböckerna är inlästa med en stillsam, sövande röst och i bakgrunden ljuder lugn bakgrundsmusik.
– Jag har själv väldiga sömnproblem. Jag önskar att det fanns ett helt register med liknande ljudböcker på Spotify. Det känns lite väl onanistiskt att jag alltid ska somna till min egen bok, eftersom det är enda enda som finns just nu. Men det har jag gjort några gånger, erkänner Martin Luuk.
Är det här en resignation, i en tid då människor förlorat förmågan att läsa på grund av sociala medier och smartphones?
– Om livet ger oss citroner gör vi lemonad, säger Elis Monteverde Burrau som skrivit ”Nästan terror, bara nästan”.
Anna Axfors stämmer in.
– Jag tycker att det är en positiv reaktion på det här samhället. Tänker man på miljöförstöringen, så kanske någon kommer på ett sätt att göra mat av sopor. Det här är vår motsvarighet. Vi vill göra litteratur av ouppmärksamheten. Det är inte som att vi kan försöka bli koncentrerade igen, det är för sent, säger hon.
"Allt det andra finns ju kvar”
I en tid då kultursidorna fylls av debattexter om läskrisen bland unga och krönikörer oroar sig för litteraturen falnande ställning i samhället kan Renates antitetiska litteratur framstå som en provokation. Men att ambientlitteraturen skulle vara en motsättning avfärdar Martin Luuk.
– Allt det andra finns ju kvar. Det här är något vi gör för att vi tycker att det saknas. Jag vet ärligt talat inte hur provocerade folk blir egentligen. Kultursidesvärlden känns som en bubbla där folk reagerar på olika saker, vi har inte så mycket med den att göra.
Vad är skillnaden på vanliga mindfulnesspoddar och era ljudböcker?
– Mindfulnesspoddar håller väl på med medveten närvaro, medans vi mer bejakar frånvaron. Det är väl skillnaden på oss och alla andra. De säger: ”Lyssna på mig, jag är viktig”. Vi säger: ”Ingen är viktig och du behöver inte lyssna”, säger Martin Luuk.
Fakta: Ambientmusik
Ambient är en musikgenre som populariserades av den experimentella musikern Brian Eno och hans skiva ”Ambient 1 (Music for airports)” 1978, och många har följt i hans fotspår. William Basinski är en annan känd ambientmusiker.
Ambientmusiken kännetecknas av att vara långsam och flödande, lågmäld och utan tydlig rytm eller melodi. Enos vision var att göra musik som blev som en del av inredningen. Detta kan härledas till den franska kompositören Erik Satie och hans begrepp ”musique d’ameublement”, möbelmusik.
Genren har till viss del setts ned på och associerats med hissmusik eller bakgrundsljud. Enos vision var långt ifrån detta: han ville skapa en musik som framkallar lugn och eftertanke, men som samtidigt var högkvalitativ och suggestiv. En musik lika ignorerbar som den är intressant, som Eno skriver i sitt manifest över ambient.
Ambient kan sägas stå för en bredare estetik som sträcker sig över olika konstformer, så väl musik och litteratur som visuell konst.
Förlagets litterära ambition tycks ha en inbyggd motsättning. Det är svårt att föreställa sig litteratur som är både intressant och läsvärd, men som man samtidigt kan läsa ofokuserat. Eller som för den delen fungerar sövande.
Jag sätter på Martin Luuks ljudbok medan jag fortfarande är på jobbet och skickar några sista mejl för dagen. Jag går och handlar, köper en glass på Pressbyrån, tar sedan spårvagnen hem. Jag börjar tänka på jobbet igen. Smsar en kompis. Jag driftar in och ut ur texten, och det är befriande.
Men när jag väl fokuserar på texten är den allt annat än lättsam. Luuks berättarjag tampas med svåra existentiella frågor och relationella problem. Författaren håller med.
– När vi först presenterade den här idén för folk så trodde de att det skulle vara blaj i fem timmar. Det kan man se det som, beroende på hur man tolkar blaj. Jag är väldigt känslig för om något är ointressant, banalt eller tomt. Jag vill att det ska vara saker jag själv tycker är intressanta, men som inte kräver något av någon. Det är inte synonymt med att det skulle vara platt, säger Martin Luuk.
Anna Axfors har skrivit ”Min flickvän har en gammal själ” på Renate och var tidigt positiv till idén om ambienta ljudböcker. Hon tycker att det är bra att kunna göra annat, som att diska eller hjälpa sina barn, utan att behöva pausa.
– Man slipper hänga med, men får ändå ut något. Att det fortfarande är ett litterärt verk som menar allvar. Att det finns en helhet, men man måste inte ta del av helheten, säger hon.
På så sätt ligger ambientprosan närmre poesin, menar hon. Elis Monteverde Burrau liknar ljudböckerna vid ett avsnitt av ”Dagens dikt” som vara i fem timmar i stället för fem minuter.
– Man behöver inte sova till ambient. Man kan diska eller göra konst. Jag tycker ambient musik är väldigt bra att skriva till. Det vore kul om de här ambienta ljudböckerna blev väldigt bra att göra musik till, säger han.
Anna Axfors tyckte själv att det var svårt att skriva, eftersom hon inte riktigt förstod vad ambient var. ”Jag tror inte det går att somna till den här texten. Den är för humoristisk. Man skrattar”, skriver hon vid ett tillfälle i sin bok.
– Uppdraget vi hade gett oss var lite omöjligt när det kom till kritan. Det var Martins idé. Sen så har det varit vissa gubbar, musikkritiker till exempel, som frågat hur det är kopplat till ambient. Jag svarar att jag vet inte, säger Anna Axfors.
Fakta: Ambient-litteraturen och förlaget Renate
Renate Ambient förlag består av författarna och poeterna Martin Luuk, Anna Axfors, Elis Monteverde Burrau och Ludvig Köhler. På förlaget jobbar också Kerstin Karlsson med administration på deltid.
– AI kommer säkert att spotta ur sig fantastiska ambientböcker om några år, säger Martin Luuk.
Den internationella ljudbokssatsningen går under namnet Ambient prose och görs av Mumble Media.
Ambient Literature är också namnet på ett akademiskt forskningsprojekt i Storbritannien som handlar om att använda sin smartphone för att få platsanpassade läsupplevelser beroende på var man befinner sig.
Renate har orsakat viss debatt. Här i GP frågade sig Oscar Westerholm om ambientlitteraturen går att kalla litteratur, och om den inte var ”höjden av ironi”.
Är detta höjden av ironi?
– Vår ambientlitteratur är lika ironisk som vår övriga, tidigare litteratur. Lika ironiskt som punken. Det vill säga, ironi finns men uppriktighet finns också. Det två grejerna balanserar sida vid sida, säger Elis Monteverde Burrau.
Anna Axfors förstår inte varför folk blir provocerade.
– Vi tjänar inte ett öre på det här, det är inte som att vi gör det för skattebetalarnas pengar. Det är det som är grejen med huruvida det är ironi eller inte. Det är lika ironiskt, och allvarligt, genomtänkt och ogenomtänkt som att gå på en fest. Alla är bjuda men ingen får komma, säger hon.
Ironi eller inte finns det trots allt en ovisshet kring huruvida förlaget är allvarliga eller inte, med tanke på hur de presenterar sig på sociala medier. Jag var själv osäker på om Kerstin, som jobbar på förlaget och driver dess memepräglade Instagramkonto, faktiskt existerar. Men det gör hon, försäkras jag om.
Men jag var inte ensam om att känna mig osäker. Elis Monteverde Burrau tvekade själv på om Will Rogers, Silicon Valley-amerikanen som skulle göra ljudböckerna, var på riktigt.
– Jag ska vara ärlig med att jag var osäker på om han fanns, eller om det var en person som Martin hade hittat på. Sen kom han på vår release och höll nån form av Ted talk om processen. Jag tror att många i publiken blev osäkra på om det var en skådespelare eller någon form av trippel ironi, säger Elis Monteverde Burrau.
Näst på tur i ljudboksserien är förlagets fjärde författare, Ludvig Köhler, och hans ”Soccer” som kommer i början på hösten. Året därpå kommer förhoppningsvis resten. Först måste Anna Axfors och Elis Monteverde Burrau översätta sina böcker till engelska, vilket medför vissa problem. Att översätta ”Nästan terror, bara nästan” blir som att översätta Povel Ramel, enligt Martin Luuk.
Will Rogers är dessutom orolig för att bli stämd, eftersom boken antagligen innehåller en hel del upphovsrättsbrott, berättar Elis Monteverde Burrau. Anna Axfors, å sin sida, menar att hon är ”sämst i Sverige på engelska”. Men de är båda hoppfulla.
Hoppas ni bidra till en ny litterär rörelse?
– Jag tror inte att vi har några tankar på att starta någon rörelse utanför vårt universum. I slutet av dagen gör man det för sig själv och skriver den litteratur man själv vill läsa, säger Elis Monteverde Burrau.
Litteraturen är alltid på väg någonstans, säger Anna Axfors.
– Man märker av det om det går vibrationer i litteratursverige. Jag är bara intresserad av att göra saker som ger de vibrationerna. Det ska uppröra eller inspirera. Det märker man om det gör. Jag är kanske lite av ett kontrollfreak. Ser jag att litteraturen går mot en fragmentisering så vill jag se till så att det blir bra, säger hon.
”No plot, just vibes”, som man kan säga beskriva det ambienta, har blivit för trendigt nu tycker Elis Monteverde Burrau.
– Därför måste vi göra något som är totalt otrendigt. Det här med ljudböckerna kanske är jättebra, för det är det töntigaste som finns just nu, säger han.
Men sen ska förlaget ägna sig åt annat, förhoppningsvis möbler, säger Anna Axfors.
– Tanken med det här förlaget är att vi får göra vad vi vill. Renate är vår lekplats. Av, för och med oss, säger Martin Luuk.
Läs mer på GP kultur:
LÄS MER:Recension: ”En dag i öknen” av Anna Axfors
LÄS MER:Den som läst min poesi vet att den inte är ironisk
LÄS MER:Ambientlitteraturen är höjden av ironi
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
