Den nyliberala ordlistan är bäst som poesi

Det är glasklart att Nyliberal ordlista är ett renodlat vänsterprojekt, hård politisk kritik, framförd ömsom i ordboksprosa och i poesi. Antologin har tre redaktörer: Hanna Alvhage, Saga Gärde och Elin Lilleman Eriksson. Ibland slår de in öppna dörrar, ibland får de till det. Framförallt har de valt bra poeter.

LÄS MER:1968 i backspegeln visar en liberal tidsanda

"Andrum" är det första ordet i Nyliberal ordlista. Ett talande ord, men knappast ett ord som talar för sig självt. Det var den 24 november 2015 som statsminister Stefan Löfven motiverade varför vår asyllagstiftning skulle anpassas till EUs miniminivå:

"Sverige behöver ett andrum".

Metaforer är bedrägliga. Stefan Löfven må ha haft sina politiska skäl, men vem behöver andrum bäst? Den abstrakta staten eller flyktingen i sin container? Luften tjocknar, när vi funderar över andrum, som vi måste göra. Vi kommer inte undan.

Men är detta "andrum" ett nyliberalt ord? Nej, inte alls. Kanske menar antologins redaktörer att fiendens språk är nyliberalt i sig. Men de flesta ord är ingenting alls "i sig". I grammatik som i politik är det aspekten det kommer an på. Och själva "andrummet" är inte nyliberalt, utan hoptotat av konservativa, bevekande, besvärjande, populistiska, paternalistiska, och några än så länge oidentifierade ingredienser.

Slår in dörrar på roligt sätt

Många av de klassiskt nyliberala orden i ordboken slår in öppna dörrar på ett roligt sätt: bonusfamilj, flexibilitet, bostadskarriär och kärlekskonto. Den nyliberala ekonomismen är ju en verbal succé! Svårt att värja sig.

Om ordbokens definitioner nu tenderar att bli lite fyrkantiga, så är de medverkande poeterna bättre på att fånga de bedrägliga orden i flykten. Orden som svävar omkring, fastnar och långsamt tar säte i oss alla. Denna bedrägliga process har bara delvis med ekonomism och nyliberalism att göra. Oftare handlar det om nostalgi, konservatism, sorg och populism. Eller rasism, förstås.

Det gäller även bokens andra ord, "Ankarbarn". Ett starkt politiskt laddat begrepp, enligt uppgift från nittiotalet. Ordet manar fram bilden av barn som använder asyl utan andra skäl än att lura in familjen i landet.

Athena Farrokhzads dikt om ankarbarn fångar hela bedrägligheten, visar hur ondsinta ord kan vara. Känslan understryks av att hon använder ett naivt, vackert språk, hämtat ur den svenska psalmskatten.

LÄS MER:Botemedel för en krasslig demokrati

Överlag får de medverkande poeterna mycket sagt. De kan väl inte låta bli.

Liban Abdules dikt "Färgblind" kryper också huden, tar risker. Om de svarta männen är färgblinda för svarta kvinnor, vem måste tvätta ögonen rena? Vrede och värme möts i Abdules dikt. Klarögd vrede och stor sorg finns också i Gabriel Itkes-Sznaps resonerande dikt om ordet "Förvar". Exilens historia är lika lång som människans. Den kyliga enkelheten i ordet "Förvar" avslöjar "det samhälleligt sanktionerade begäret att oskadliggöra och kontrollera exilens existens".

Jila Mossaed, till slut, återerövrar i sin dikt ordet "Flyktingström". Där politiken och media har avhumaniserat människorna det handlar om, återbefolkar Jila Mossaed öde landskap. Hon påminner om att detta kan orden också göra: re-humanisera verkligheten.

Ulrika Knutson

kultur@gp.se