Den bosniske författaren Refik Hodzic, vars berättelser andas melankoli och förlust, sade härom månaden att han inte kände någon ur sin generation som inte levde parallella liv. Ett riktigt, där man klättrar karriärmässigt upp med mer eller mindre framgång. I dessa liv är man närvarande och fungerar tydligen ganska normalt. I det andra, inte mindre verkliga livet, återupplever de någon version av det mestadels idealiserade förkrigstidens förflutna om och om igen.
Det handlar om ett slags "förlustalgi", längtan efter en förlorad värld. Kanske mest av allt handlar det om den oåterkalleligt förlorade illusionen om att man kan kontrollera sitt liv. För mig utgör den delen av mitt liv åren 1987-1991, övergången mellan barndomen och puberteten. Övergången mellan fred och krig.
I år är det trettio år sedan vår flykt från krigets Bosnien Hercegovina tog oss via Kroatien, Centraleuropa, Ystad och Göteborg till Uddevalla. Livet blev bra. Studier, jobb, barn, resor, bostadslån.
Jag insåg dock tidigt att jag behövde fylla den nya vardagen med skärvor ur det förflutna. Därmed blev varje resa till det som en gång i tiden var hemmet en anledning till att inhandla andrahandshågkomster. Ägandet blev en formel i den minnesalkemiska processen.
Förlusten av ett land är inte så dramatiskt som det låter, det framstår mest som abstrakt. Förlusten av ett sammanhang är dock mer kännbar. Så för att försöka hitta mina tonårssammanhang började jag åter köpa fysiska existensbevis i form av föråldrade tidningar, serier och musik, LP-skivor, kassettband, böcker. Det är sällan jag öppnar dessa lådor och skåp. Men tanken på deras existens gör mig lugn. Kaotiska minnesbilder nerpackade i, för ändamålet perfekta och prydliga IKEA-lådor.
Under 1600- och 1700-talet betraktades nostalgi som en sjukdom som kunde leda till döden om den inte behandlades.
Även om mina nostalgiska ägodelar inte ursprungligen är mina, bär de en omisskännlig doft av ett närbesläktat förflutet, kantat med dålig papperskvalitet och sidoanteckningar. Det handlar nämligen inte bara om att återskapa egna, utan också om att rädda undan andras minnen.
Flera serietidningar är ”besudlade” med teckningar och namnunderskriftsövningar som första steg i verifiering av eget existensberättigande. I vissa serietidningar har man försökt lösa korsord men stannat mitt i. Jag har länge funderat på om jag skulle ta över, försöka lösa dem, sätta ett avslut på något som påbörjades under mitten på 1980-talet. Men jag har aldrig kunnat. Snarare vill jag vårda dessa och andra oavslutade försök.
Diagnosen "nostalgi" myntades på 1600-talet av den schweiziske läkaren Johannes Hofer, som använde det för att beskriva en medicinsk åkomma han observerade hos soldater som var utstationerade långt hemifrån. Hofer noterade att dessa soldater upplevde en stark längtan efter hemlandet, vilket manifesterades i fysiska och psykiska symtom som sorg, melankoli och hjärtklappning.
Under 1600- och 1700-talet betraktades nostalgi som en sjukdom som kunde leda till döden om den inte behandlades. Det var först under 1800-talet och framåt som nostalgi började ses i ett sentimentalt ljus. Nostalgi kom att betraktas som en poetisk känsla av längtan efter det förflutna, hemlandet eller en förlorad tid.
Jugonostalgi har från ett möjligt potentiellt antinationalistiskt verktyg förvandlats till en lukrativ industri
Nostalgi kan vara personlig och ställföreträdande. Personlig nostalgi har visat sig vara relaterad till en persons direkta minne. Ställföreträdande nostalgi relaterar inte till en persons direkta upplevelse utan speglar en önskan om ett föreställt förflutet. Vi träder in och ut ur dessa och väver samman individuella och direkta minnen med kollektiva och indirekta minnen som dessutom medieras genom en mängd olika format, såsom musik, litteratur, film.
Socialantropologen James J Fentress och historikern Chris Wickham menar att minnen blir kollektiva först när de kan överföras och för att överföras måste de artikuleras. Minnen måste med andra ord inbäddas i ett narrativ. Det görs på olika sätt med hjälp av konst och kultur.
Nostalgiska representationer kan dock vara ett sätt för kulturindustrier att både passivisera dem som försöker hitta sätt att med hjälp av nostalgi protestera mot den egna samtiden, samtidigt som man tjänar en hacka på vägen. Filosofen Fredric Jameson har kritiserat nostalgiska representationer av det förflutna då de enligt honom tenderar att förminska eller förenkla den historiska komplexiteten. Han hävdar att nostalgi, i stället för att ge en förståelse, skapar en förenklad och idealiserad bild av det förflutna.
Enligt Jameson blir nostalgi en central komponent i en postmodern kultur där det förflutna konsumeras och återskapas som en sorts vara för att tillfredsställa konsumenternas behov av identitet och mening. Den amerikanska litteraturvetaren Susan Stewart är inne på liknande spår och pratar om kommodifieringen av nostalgin med hänvisning till hur nostalgi har blivit en vara som kan ägas, köpas och säljas inom ramen för det kapitalistiska systemet.
Nostalgi i form av bland annat retrokläder, nostalgiska filmer och musiksamlingar förpackas till produkter, varumärken eller kulturella fenomen som säljs till konsumenter för att frammana känslor av längtan.
Liknande kommodifiering har drabbat mina ursprungshemtrakter. Jugonostalgi har från ett möjligt potentiellt antinationalistiskt verktyg förvandlats till en lukrativ industri likt den i väst. Och inte heller verkar behovet avta i takt med att nya generationer, födda och uppvuxna utanför det forna Jugoslavien, blir vuxna.
Sedan dess har nostalgi förändrats från en längtan efter plats till en längtan efter tid
Varje helg gästar gamla och nya stjärnor från Serbien/Kroatien/Bosnien spelställen i Tyskland, Sverige och Nordamerika. Filmer om jugoslaviska sångare och händelser som inträffat under Jugoslaviens existens visas för fulla hus på biografer i Göteborg, Toronto, Sydney. Unga har med andra ord anammat den ställföreträdande nostalgin i digital skrud.
Helt plötsligt behöver man inte köpa fysiska bokexemplar, skivor eller serier. Det mesta finns tillgängligt, redo att konsumeras. Internet har med andra ord bistått oss med oändlig tillgång till digitaliserat nostalgiinnehåll. Samtidigt existerar nu det förflutna parallellt med samtiden, ständigt förpackad och tillgänglig online.
Det ska bli intressant att se hur de första digitala generationerna förhåller sig till nostalgi och det förflutna, med tanke på dess överflöd i dagens kultur. Förutom redan nämna digitaliserade arkiv kan man se att industrier återanvänder den ställföreträdande nostalgi genom att med jämna mellanrum erbjuda nya produkter som länkas till det förflutna – retrospel, idrottskläder, skor, nyutgåvor av kulturprodukter med mera.
De schweiziska soldaterna längtade efter sitt hemland. Att skicka tillbaka dem ansågs därmed vara det enda effektiva botemedlet. Sedan dess har nostalgi förändrats från en längtan efter plats till en längtan efter tid – någonstans vi inte kan resa till. I dag finns det inget botemedel mot nostalgi, bara eskapism och ett ägande av det förflutna i form av prydnadssaker, souvenirer, hemfilmer, tv-program och andra kollektiva upplevelser av barnkultur.
Trettio år efter vår ankomst till Sverige köper jag fortfarande spår och föreställningar om ett lyckligare förflutet. Trettio år – en livstid och ett fåtal ögonblick av lycka, sorg, extas och nedstämdhet. Ett helt liv inkapslat i plastpåsar och lådor gömda här och var i lägenheten. En labyrint och ett minfält av nostalgi.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”I Elvis rum” av Sebastijan Pregelj
LÄS MER:Sanjin Pejković: Abdulrazak Gurnahs ord erbjuder värdighet
LÄS MER:Sättet ni pratar om oss invandrare på är inte värdigt
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
