Slaveri kan ta sig skilda uttryck, men bygger på en enkel princip. En människa befinner sig i någon annans ägo. Få politiska världsföreträdare skulle idag öppet förespråka slaveriet, som förutom att strida mot deklarationer om demokrati och människovärde även framstår som ett primitivt, närmast självdött produktionssystem. I verkligheten förhåller det sig naturligtvis annorlunda. Precis som när det i stor skala förbjöds på 1800-talet, bidrar det moderna slaveriet till den formellt fria, kapitalistiska ekonomin.
Att det som genom tid och rum förenar är vilja till makt och tillskansning av materiella resurser, blir också tydligt i historieprofessorn Dick Harrisons nyutkomna Slaveriets historia. Författaren tar dock fasta på det förnuftsvidriga och moraliskt förkastliga hos det som han själv benämner som en av mänsklighetens största tragedier. I inledningen till sin bok som är en förkortad version av trebandsverket Slaveri (utgivet 2006–2008) skriver Harrison: Att försvara slaveri, att längta tillbaka till slaveriets forna dagar, är så politiskt och etiskt inkorrekt att ingen utom den mest reaktionäre misantrop tänker tanken. Därefter följer flera för all del intressanta redogörelser om de ofrias villkor i allt från forna Mesopotamien till det nutida Mauretanien (där slavägande kriminaliserades först 2007).
I de allmänna slutsatserna om utvecklingen speglas dock en forskarblick vänd helt upp och ned. Receptet för att bekämpa slaveri består enligt Harrison i att avskaffa krig och avskaffa fattigdom. Kanske genom FN:s eller EU:s försorg. Kanske genom våld.
Trots beskrivningar av slaveriet som del av en global ekonomi, lyckas Dick Harrison konsekvent förskjuta skulden från världens faktiska maktcentra. I Slaveriets historia omvandlas ekonomisk och politisk kamp till krav på attitydförändring hos främmande folk. Resultatet av en rad trista fakta blir alltså en rätt sorglig bok.
