För ett par år sedan höll journalisten och författaren Emil Arvidson på med två böcker, en om gängkriminellas vardag och en om svensk gangsterrap. Den sistnämnda skulle främst fokusera på musiken och var tänkt att komma ut efter den första boken. Sen mördades Einár och allt förändrades.
– För några år sedan var det mycket debatt om vilka priser Yasin skulle få och inte. Det jag tyckte saknades då var en grundläggande kunskap om vad hiphopen är, så det var utgångspunkten då. Och det fanns såklart för mig som musikjournalist en ambition att lyfta musiken och artisterna, säger Emil Arvidson när vi ses i Bredäng i Stockholm där han bor.
– Men i och med hela händelseutvecklingen kring Einár, det blev så tydligt att han blev indragen i det här gränslandet mellan hiphop och kriminalitet, och med det eskalerande gängvåldet kändes det mer journalistiskt viktigt att skildra det och försöka lägga mig någonstans mellan världarna.
Samhället har förändrats de senaste femton åren
I boken ”Svensk gangsterrap” intervjuar Emil Arvidson såväl rappare och producenter som poliser, åklagare och politiker. Vissa framträder med namn, andra inte. På knappt 200 sidor beskriver han hur scenen växt fram, från Kartellen och Labyrints genombrott för femton år sedan till dagens myller av rappare som toppar listorna. Med tiden har musiken blivit allt mörkare, vilket Emil Arvidson härleder till flera saker. Dels algoritmerna på sociala medier, som belönar ett hårdare innehåll, dels att själva samhället och kriminaliteten har förändrats.
– På Kartellens tid var det svårt att komma in i den kriminella världen, det var en elitklick. Man gjorde värdetransportrån, man var kopplade till de internationella motorcykelgängen och det var jättesvårt att få tag i ett vapen. Och så är det den här klyschan som alla äldre kriminella säger: att det fanns massa regler och lagar som inte finns nu. Och den stämmer nog, titta bara på våldet de senaste månaderna.
– Hiphopen speglar alltid samhället på något sätt. Det är fel att säga att rappare är reportrar, för det är de verkligen inte. Men de är marinerade i det som händer i samhället.
Hot i texter blir mer och mer konkreta
De senaste åren har debatten om gangsterrappen rasat i offentligheten. Ska public service spela musiken och prisa artister som har kopplingar till kriminella gäng? Ska man skilja på verk och person? Emil Arvidson menar att kultursidesdebatten bara är ännu ett exempel på hur vi kulturjournalister vill dra in de här frågorna i en värld som är vår.
– Jag har aldrig hört en artist ställa frågan ”Verk eller person?” I hiphopkulturen är det liksom inte en grej. Det är klart att det är både och, det är självklart att man glider mellan fiktion och verklighet.
Samtidigt ser han en utveckling där texterna blir mer och mer konkreta, särskilt inom drillen, den våldsamma genren som föddes i Chicago men som hittat nya former i England, New York och även Sverige.
– Till slut är det en text som går såhär: ”Jag ska kniva Mohammed i vänstra knät”. Och i nästa låt är det typ: ”Jag ska kniva honom klockan 13 i morgon”. Så den utvecklingen finns ju. I Chicago använder man mest rappen som en distributionsform för att sälja sitt våldskapital och man kan även se det i vissa svenska fall. Det är inte direkt alla som är på Yasins nivå musikaliskt.
Hiphop har ju en tradition av att använda sig av disslåtar. Hur ska man förstå om en låt bara är en vanlig diss eller ett hot?
– Jättebra fråga. För hur fan ska man förstå det? Tänk då om du är en kille som är inne på sin tredje tramadol och som inte har gått ut grundskolan och har automatvapen hemma. Som hör en låt och bara: ”Vad sa han?!” Man måste också ta dem på det sättet.
– Det ingår i hiphopkulturen att provocera och tänja på gränserna. Men jag menar, i Stockholm den här månaden så skjuter de anhöriga till höger och vänster. Man kan hålla på och driva med oss torra vita människor i medierna när vi ska försöka tolka det här. Men som läget är nu i Sverige, och speciellt i Stockholm, så måste man kanske också vända på det och säga: ”Vad fan håller ni på med?” Folk dör ju.
Emil Arvidson
Född: 1978 i Uppsala.
Bor: Bredäng i Stockholm.
Familj: Gift med Åsa Avdic, journalist och författare. Ett barn, 11, och två bonusbarn, 14 och 16.
Bakgrund: Började som musikjournalist som tonåring. Har skrivit om kultur, politik och musik i flera svenska dagstidningar och magasin. Har gett ut flera böcker, däribland artisten Ison Glasgows självbiografi ”När jag inte hade nåt”.
Aktuell: Med boken ”Svensk gangsterrap: Ett reportage” som är ute nu.
Emil Arvidson har själv slutat lyssna på vissa av artisterna inom genren. I en del fall har det bara blivit för mörkt.
– Till exempel en rappare från Stockholm. Han hade en låt där han skröt om att han hade ett litet barn som skjuter folk åt honom och hans gäng. Varför ska jag lyssna på det här, känner jag då. Samtidigt lyssnar jag på andra fortfarande. Det finns liksom ingen tydlig moralisk linje, det tycker jag är viktigt att erkänna. Som människa och kulturkonsument använder man ju sina känslor när man bedömer ett verk. Jag tycker det är ganska viktigt att skildra det där tvivlet också.
Raptexter i rätten: ”Farlig väg att gå”
Trots kopplingarna mellan kriminella gäng och gangsterrappen anser Emil Arvidson inte att man bör använda raptexter som bevis i till exempel rättegångar, något som görs frekvent i USA och England. I Sverige har man inte gått lika långt, även om det finns fall.
Exempelvis åtalades rapparen Frej Larsson för olaga hot när han 2018 publicerade ett inlägg på Instagram där han jämförde en kvinnlig polis vid en guldfisk som skulle "filéas". Samtidigt släppte han låten "Då ska hon skjutas", där polisen nämns vid namn. Fallet gick ända upp till Högsta domstolen, där Frej Larsson till sist friades.
I boken beskriver Arvidson också ett fall i Växjö där en åklagare ville åtala en rappare för anstiftan till mord baserat på en låttext och musikvideo.
– Det är klart att det pågår brott inom den här kulturen, men jag tror att det är en otroligt farlig väg att gå. Man märker på England och USA att det saknas en grundläggande kunskap om vad hiphop är. Det finns många exempel där man verkligen bara har sytt in någon baserad på någon textrad som man i princip missuppfattar. Det är väldigt många som bara säger de här raderna. Och sen är det vissa som kanske gör det de säger också.
De senaste årens debatter om gangsterrappen har bland annat fått Musikförläggarna att sluta dela ut sitt pris till brottsmisstänkta eller dömda kriminella. P3 har också drastiskt minskat sina spelningar av Yasins musik sedan han greps för inblandning i kidnappningen av Einár, enligt en genomgång av SVT:s Kulturnyheterna. Men även efter mordet på Einár 2021 har musiken fortsatt toppa listor och den har knappast blivit snällare. Emil Arvidson ser två scenarion framför sig när jag frågar om framtiden för svensk gangsterrap.
– Antingen gör vi alla ett försök att närma oss ett mer gemensamt samhälle. Då tror jag att det finns en möjlighet för väldigt många att använda musiken på positiva sätt. Just nu kan jag inte säga att jag ser så jättemånga tecken på det, säger han.
– Det mörkare scenariot är att det kommer någon annan musiktrend eller ungdomskultur som kan slå ner hiphopen från topplistorna. Då är risken att vi får se en ännu mörkare utveckling för då blir hiphop en subkultur igen, som till exempel drillen är i USA i dag. Det är så fruktansvärt många unga män som mördas varje dag i Chicago och det är aldrig en valfråga längre. Om hiphopen trycks ännu längre ut ur samhället genom olika regleringar eller avståndstaganden, både arga och tysta, som att P3 helt plötsligt inte spelar musiken, då öppnar man för en subkultur som är ännu mörkare. Som inte har kontakt med samhället och bara talar med sig själv.
Med boken hoppas han både ge en fördjupad kunskap om den svenska hiphopkulturen och skapa en vilja att engagera sig i de delar av samhället som musiken beskriver. Han är också angelägen om att fler journalister måste bevaka frågan. Hittills har bevakningen varit ensidig, menar han.
– Vi som skriver om kultur har nästan helt lämnat de här frågorna till krimjournalister, som ofta gjort ett strålande jobb från sitt håll. Men det har lett till att den här musiken, som är världens största musikgenre, ofta kommit att ses nästan enbart som en slags förlängning av den svenska gängkriminaliteten. Det måste vi alla försöka ändra på. Att det är svårt och att det finns många gråzoner och nyanser i frågorna kring hiphopen borde ju locka till mer fördjupande journalistik i ämnet – inte mindre.
LÄS MER:Yasins konst står på egna ben
LÄS MER:Mord, gangsterrap och lyxkläder i mobilföretagets spår
LÄS MER:Recension: ”Einár 2002-2021”, SVT
LÄS MER:Recension: Yasin – ”Pistoler poesi och sex”
LÄS MER:Så blev epa-dunk en topplistesuccé
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
