Segregation och skjutningar. Mutor och mygel. Rödlistade räkor. Att något är ruttet i staden Göteborg behöver man inte Johan Rencks tvådelade dramaserie Ettor och nollor för att inse. Men det underlättar. Avsevärt.
Om Håkanfilmen Känn ingen sorg var den rusiga festen, den magiska technicolordrömmen om staden som en inbjudande famn är Ettor och nollor den gruvliga baksmällan, den brutala mardrömmen. En spark i skrevet.
Frågan är om stan någonsin har målats i så likbleka färger? Samhällskritiken är direkt svidande. Eländet känns bottenlöst, hopplösheten är total och våldet så ingrott att Göteborg & co borde slå någon på käften. För så gör vi tydligen här. Men bilden av Göteborg som ett slagfält för vettvillingar och kriminella psykfall, en tummelplats för de kroniskt empatistörda, den kan väl inte stämma? Eller ..?
Jag har faktiskt ingen aning. Jag vet inte hur saker och ting funkar i den undre världen. Men så länge bilden känns rimlig och i alla fall hyggligt trovärdig köper jag historien rakt av. Och Johan Rencks våldsamma drama är inte direkt svårsålt.
Historien kretsar kring ett avancerat och jättelikt kreditkortsbedrägeri, där alla sparkar nedåt och lurar varandra, men där även staden Göteborg har en roll att spela, genomusel och svårt rötskadad. I centrum står den skruvade gangsterkungen Karl Nilsson, spelad av en vilt tuggande Gustaf Skarsgård med provocerande usel göteborgsdialekt och en direkt aggressiv gångstil.
Efter en kraftig explosion i ett industriområde grips missbrukaren Sebbe (Jonathan Andersson) och förs till ett förhörsrum hos polisen. I väntan på att bli utlämnad till FBI – sade ju att kreditkortsfifflet var omfattande – rullas historien upp baklänges, och i takt med att Sebbe avslöjar alltmer för Liv Mjönes kriminalkommissarie Petra, som likt sin kollega Kjell (Kjell Wilhelmsen) saknar efternamn, inser vi tittare hur allt hänger ihop. Eller..?
Säg så här. Allt är inte vad det synes vara. Medlen kan tyckas olika men för Gustaf Skarsgårds vibrerande psykopat, Timo Nieminens obehaglige ryss och Lars Väringers giriga kommunalråd är målet detsamma: makt. Absolut makt.
Det rappa tempot som grep tag redan från start skruvas upp ytterligare i den avslutande delen, och skådespelarna imponerar stort, inte minst Aliette Opheim som gör sin Leila med återhållet raseri och sätter förortssvenskan perfekt, till skillnad från Skarsgårds dialektala dikeskörning. Även Måns Herngren överraskar i rollen som strykrädd säkerhetschef med dålig mage.
Men störst intryck gör ändå staden Göteborg.
