Vi lever i en instabil epok och det är svårt att säga vilken väg historien kommer att ta. Osäkerheten inkluderar den samtida konsten som är riktningslös på ett intressant sätt. Det är därför inte särskilt förvånande att Palettens nya nummer, Vad är konst, också är spretigt. Redaktionen har med entusiasm och ambition fått till ett tjockt nummer. Men lite mer stringens skulle inte skada då man snart upptäcker att skribenterna inte ägnar sig åt huvudfrågan utan sysselsätter sig med andra saker. Det är texter som, utan att ge många egna svar, frågar sig vad konst bör vara, hur institutioner bör fungera, hur konstkritik bör skrivas, och så vidare. Kanske beror förvirringen på att nya Paletten har sin utgångspunkt i konstkritikerdebatterna i höstas och att redaktionen av någon anledning inte vill skylta med detta. Fred Andersson tar till exempel chansen att ännu en gång ställa Ulf Linde mot Lars O Ericsson. Det är svårt att gå i spinn inför denna inte helt nya fråga. Och Kristoffer Arvidsson försöker få Linde att delta i en samtida diskussion vilket förstås är ett ahistoriskt företag dömt att misslyckas. Arvidsson knyter vidare an till det förflutna i en text där han argumenterar för att konsthistorien, traditionen, har betydelse också för den samtida konsten men att man sällan vill se detta. Jag tror att han har helt rätt och också att vi kommer att få se mer av tradition framöver. Det gäller bara att se upp med den konservatism som ofta dammas av i tider av osäkerhet.
Palettennumret är ojämnt, en del bidrag ligger på ren privatspanarnivå. Men mycket är också välskrivet och genomarbetat. Här framträder några begåvade kritiker. De är pålästa men det är lite tjatigt att de så uppenbart läser samma böcker. Påhoppen på biennalerna och den globaliserade konstmarknaden är numera också legio i den internationella kritiken och man instämmer givetvis i Palettens tappningar av temat. Visst finns det ett neokolonialt drag över det jet-set som drar runt i världen och visst är konstmarknaden en del av den globala ekonomin. Men man måste, som sagt, också se fenomenet historiskt. Hur skulle till exempel den samtida konsten se ut utan biennalerna? Hur skulle situationen vara idag för konstnärerna utanför västerlandets huvudtrafikleder om inte jetlagade curatorer bosatt sig på transkontinentala flyg under det senaste decenniet? Sinziana Ravini närläser katalogtexterna för några biennaler och det är bra med en analys som utgår från något konkret. Hennes slutsats blir att hon saknar diskussionen om enskilda verk. Det gör jag också. Inte minst i detta nummer av Paletten där få verk överhuvudtaget nämns.
Ett tydligt drag i essäerna är tilltron till konstens möjlighet att förändra samhället. Både Frans-Josef Pettersson och Fredrik Svensk tänker sig att framtida konstnärer på ett mer aktivt sätt kommer att delta i samhällslivet bortom konstens institutioner. Svensk tänker sig konstnären som en subversiv, opålitlig figur som är förrädiskt inbäddad i gängse samhällsaktiviteter. Fan tro't. Men varför inte. Hursomhelst uppfattar jag läget som att konstens teoretiker för närvarande har svårare för att formulera sin position än konstens praktiker, konstnärerna. Det pågår ett konstnärligt arbete som inte alls verkar vilset. Därför vore det spännande om Paletten höjde sin lägstanivå och samtidigt lät konsten ta plats. Då skulle den kunna bli den konsttidskrift som Sverige i dag saknar.
