Woody Allen har inte varit så här inspirerad, och på ett så här sprudlande gott humör, sedan musikalen Alla säger I love you från 1996. Midnatt i Paris kan beskrivas som ett enda långt lyckorus, och en kärleksförklaring till staden Paris, i ösregn.
Den medelmåttige Hollywoodfilmmanusförfattaren Gil (Owen Wilson), som drömmer om att skriva en viktig roman, befinner sig i Paris tillsammans med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes reaktionära och kulturfientliga föräldrar.
Gil har börjat fundera över meningen med livet och hur hans framtid kommer att te sig när han, med hjälp av lite midnattsmagi, förflyttas till Paris på 1920-talet. Han träffar, och får goda författarråd av, Ernest Hemingway, Picasso, Dalí, Gertrude Stein (Kathy Bates i mycket god form), F Scott Fitzgerald, Picasso, Man Ray och filmaren Luis Buñuel (som får ett par insidertips). Och så blir han blixtförälskad i den intelligenta och vackra Adriana (franska karaktärsesset Marion Cotillard).
Men allt detta är ju bara en saga. Eller?
Woody Allen, som med mild ironi riktar kameran mot samtliga sevärdheter i Paris redan under förtexterna, hyllar konsten, han hyllar livet och han hyllar kärleken. Samtidigt passar han på att driva med pseudointellektuella amerikaner, och med alla som sympatiserar med republikanerna.
Efter de bottenlöst pessimistiska och ångestladdade Match point och Cassandra's Dream hade jag så smått börjat ge upp hoppet om att Allen skulle få ur sig någon mer spirituell komedi, men i Midnatt i Paris visar den 76-årige regissören att han fortfarande är bäst i världen på vassa och roliga så kallade oneliners. Han får skådespelarna i allmänhet och Owen Wilson i synnerhet att lyfta sig ett par snäpp över normal standard.
Allens nya film håller faktiskt Annie Hall-klass. Det kan bara bli fem fyrar i betyg.
