Recension: ”Insidan ut 2” i regi av Kelsey Mann

”Insidan ut” från 2015 är Pixars smartaste och känsligaste film. Idén bakom Pete Docters drama – han kläckte historien, skrev manus och regisserade – var lika enkel som genialisk: känslorna i elvaåriga Jenny hamnar i kaos när familjen flyttar från Minnesota till San Francisco. Flickan förlorar allt från sitt hockeylag till riktig pizza – i hipsterhelvetet finns bara broccolitopping.

Glädje, Ilska, Sorg, Rädsla och andra känslor fick form. Fenomenala små gestalter som kivades på Hjärnkontoret om kontrollen över Jennys drömmar och minnen.

Trots ihärdiga försök att utforska liknande områden har det Disney-ägda Pixar inte kommit nära. ”Elementärt” (2023) var för tunn och ”Själen” (2020) för tung den yngsta publiken. (Den närmaste referensen finns på en mer otippad plats – i Yorgos Lanthimos filmer. Målgruppen må vara en annan, men de råa känslorna och hur de kan hamna snett har huvudrollen i hans regissörskap).

Å andra sidan har det knappt funnits en film så given att följas upp som ”Insidan ut”. Jenny var ju på tröskeln till tonåren när eftertexterna rullade. Och som en skylt i uppföljaren deklarerar – ”Puberteten är stökig”.

Hockeylägret är förstås en perfekt övergångsperiod att släppa lös puberteten på.

”Insidan ut 2”, i regi av debutanten Kelsey Mann, slösar ingen tid på sidospår. Den första filmens etablerade känslor (där röster som Amy Poehler, Phyllis Smith och Kyle MacLachlan återkommer i den engelska versionen samt Linda Olsson, Ulla Skoog och Per Andersson i den svenska) är kvar. De har upptäckt att Jenny (Kensington Tallman/ Benthe Börjesson Liebert) odlar fram något nytt: Självkänsla och starka värderingar. Men en natt innan Jenny ska på hockeyläger väcks känslorna av en blinkande röd knapp märkt ”Puberteten”. Nästa morgon anländer byggarbetarna för att riva ur Hjärnkontoret och skapa plats för nya känslor som Ängslan (Maya Hawke/ Carla Abrahamsen) Avund (Ayo Edebiri/ Emma Molin) och Pinsamhet (Paul Walter Hauser( Anton Olofson Raeder).

Hockeylägret är förstås en perfekt övergångsperiod att släppa lös puberteten på. Jenny reser dit med två bästisar, men när det visar sig att de till hösten ska börja på en annan skola tar alla nya känslor över. De kommer på en och samma gång och spelas upp nästan lika roligt, charmig och oansträngt pedagogiskt som i förra vändan. De gör precis som i ettan skäl för sina namn; min favorit är den blasé Ennui (Adèle Exarchopoulos/ Dominique Pålsson Wiklund) som bryter på franska och bara får panik när mobilen försvinner.

Och intrigen – ska ängslan få krossa självkänslan – blir en spännande kamp som kommer hålla små tittare på tå.

”Insidan ut” är som koncept briljant, en förening av humaniora och naturvetenskap där delarna inte kan separeras från varandra. Sekvenser i den första filmen, som när känslorna ska ta sig mellan olika platser i minnet, kan användas som illustration av komplex hjärnforskning. Dessutom kändes aldrig alla goda uppslag i ettan påträngande. Där fanns inga darlings som behövde dö eftersom berättelsen var så väl sammanfogad. Den stimulerade tankarna och kändes.

I uppföljaren, där känslorna snart hamnar i dragkamp om huruvida Jenny ska ljuga och göra sig till för att få höra till den coola klicken, går delarna bara stundtals ihop till en så bra helhet. Lika ofta ser man infall som borde ha strukits (Nostalgi som kliver genom dörren men skickas ut för att hon ska återkomma om några decennier). Även här finns skruvade scener som hör till filmens bästa, som när känslorna förträngs och hamnar i ett valv med tv-spelsfigurer Jenny varit hemligt förälskad i. Och intrigen – ska ängslan få krossa självkänslan – blir en spännande kamp som kommer att hålla små tittare på tå.

Lägstanivån är så hög och berättelsen så utan transportsträckor att det mig en stund att inse vad jag saknar – att också känna någonting för det jag har sett.

Hynek Pallas

kultur@gp.se