Yorgos Lanthimos filmer är beteendevetenskap. Begreppet kan låta sterilt. Analytiskt. Som en diabildsföreläsning där människan dissekeras och själen hamnar på golvet.
Men sedan genombrottet ”Dogtooth” (2009) har den grekiske regissören gestaltat vårt beteende på ett ytterst humanistiskt vis. Ingen regissör har sedan Luis Buñuel ställt in kameralinsen med så hårt absurd men känslomässigt intelligent vridning. Vi människor kan inte annat än att framträda på nya vis.
De gånger Lanthimos har genomfört detta som bäst är det med en graciös brutalitet som är lika rolig som den är oroande och äcklig. ”Dogtooth” handlar om kärnfamiljen men kan vara en allegori över livet i en diktatur (det är osäkert om Lanthimos skiljer sakerna åt). I ”The Lobster” (2016) befinner sig panikslagna singlar i ett bisarrt koreograferat kurortsliv där tvåsamhet är en dystopi och folk hugger ögonen ur sig efter romantiska samtal.
Bisarr koreografi bjuder även den första av de tre knappt timslånga filmer som utgör nya ”Kinds of kindness” på. En dag vägrar Robert (Jesse Plemons) lyda sin chef (Willem Dafoe). Vilket måhända inte är så konstigt: chefen bestämmer varje detalj i Roberts liv. Från frisyr till mat till vikt till om han ska ligga med sin fru den kvällen. Nu vill chefen att Robert ska krocka en bil med risk för den andre förarens liv. När Robert vägrar rasar livet samman.
”Poor things”, Lanthimos ursnygga och hyllade förra film, var i jämförelse med mörkret i ”Kinds of kindness” rent publikfrieri.
Filmerna i ”Kinds of kindness” har samma skådespelare och en lös tråd via en återkommande rollfigur i utkanten av historien. I den andra filmen återvänder Liz (Emma Stone) till sin make efter att ha överlevt ett skeppsbrott. Är Liz förändrad? Är det ens hon? I den avslutande delen har Emily (Emma Stone) lämnat sin familj för en sekt och söker efter en kvinna som kan väcka döda till liv.
”Poor things”, Lanthimos ursnygga och hyllade förra film, var i jämförelse med mörkret i ”Kinds of kindness” rent publikfrieri. Vilket inte betyder att ”Kinds of kindness” är ”svår”. Filmen synliggör och hålls samman tematiskt av något så vardagligt som beroende i relationer. Men manuset, av Lanthimos och återkommande samarbetspartnern Efthimis Filippou, är som om det hade skrivits av en parterapeut efter att hen stannat uppe och sett på ”Twilight zone” hela natten. Historiernas kärna är att trygghet, eller jakten på dess raka motsats, kan se väldigt olika ut. Din chef skickar dig John McEnroes sönderslagna tennisracket att ha på väggen. Du kollar på gruppsexvideos med paret du spelat in dessa med över middagen och tror att det enda vatten som går att dricka är det med sektledarens utspädda tårar i.
Vi lotsas i säkerhet av normalitet, för att sedan knuffas ut för absurditetens stup och tvingas tänka.
Lanthimos – en av få regissörer som gått från experimentfilm till Hollywood och inte förlorat sig på vägen – tar publiken till en gräns. Vi lotsas i säkerhet av normalitet, för att sedan knuffas ut för absurditetens stup och tvingas tänka.
Till sin hjälp har han alltid haft ett skarpt öga för skådespelare. I början av karriären satte Lanthimos rötter inom modern dans spår: dialogen kunde vara monoton, rörelser manierade. Nu har han i stället hittat sina Hollywood-skådespelare. I ”Kinds of kindness” får Emma Stone glänsa i den sista tredjedelen – särskilt när Lanthimos tar fram just dansen. Men det är den evige birollsaktören Jesse Plemons som på allvar kliver fram här. Plemons märkliga skådespeleri har alltid känts som att hans alltför kolugna yta plötsligt ska spricka upp. Att det ska hända något hemskt, våldsamt. Vilket förstås gör honom till den perfekte Lanthimos-skådespelaren – och ”Kinds of kindness” till en av regissörens hittills bästa filmer.
LÄS MER:Recension: ”Late night with the devil” i regi av Cameron och Colin Cairnes
LÄS MER:Recension: ”The watchers” i regi av Ishana Shyamalan
LÄS MER:Recension: ”Bad boys: ride or die” i regi av Adil El Arbi och Bilall Fallah
Titta också på:
”Kinetta” (Yorgos Lanthimos, 2005)
”Attenberg” (Athina Rachel Tsangari, 2010)
”The Favourite” (Yorgos Lanthimos, 2018)
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
