Det finns saker som är svåra att greppa. Att leva i ett kvinnohem på hemlig ort till exempel, med ständig skräck för att bli upptäckt av en våldsam make. Det är inte bara det fysiska hotet som gör tillvaron outhärdlig. Det är också den internaliserade pressen, känslan av att vara ständigt kontrollerad.
För Shayda (Zar Amir Ebrahimi) är ansträngningen total. Hon och dottern är i Australien för att hennes make ska avsluta medicinstudierna och sedan ska de återvända till Iran. Det är i alla fall makens plan. Shayda vet vad som väntar henne där. Varken maken eller religionen går med på skilsmässa. Kan maken dessutom antyda otrohet, verklig eller inte, finns fara för hennes liv.
Hon söker därför skydd på ett kvinnohem tillsammans med dottern Mona och där fastnar de i byråkratins plågsamma vakuum. Förutom hotet om avslag på asylsökan finns oron för att dottern ska bli kidnappad, alla fördömanden från konservativa muslimer i området och den tärande väntan på rättegång och beslut. Den emotionella tryckkokaren bubblar filmen igenom och till slut kokar den såklart över.
Herregud, detta är verkligen så många kvinnors vardag och liv.
Autenticiteten är smärtsamt hög, kanske för att australienska-iranska Noora Niasaris film är baserad på egna erfarenheter. Men också för att tempot tillåts vara långsamt och pressande. Shaydas flykt är ständig och total, med henne varje stund i vardagen. Det är slående hur väl detta förmedlas, i jämförelse med till exempel bioaktuella ”Det slutar med oss” som sjuder av hopp, systerskap och förståelse och där våldet istället sker oväntat och snabbt.
Ögonblick som i en annan regissörs händer hade förstorats eller förminskats för känslomässig effekt hålls i ”Shayda” på en saklig nivå. Som ett samtal från den alltigenom välmenande mamman som råder Shayda att inte överge äktenskapet. Han är ju ”en bra pappa trots allt”, och ”snart läkare”. Som de trevande samtalen med de andra kvinnorna i hemmet, det är inte givet att de ska kunna vara vänner bara för att de har gemensamma erfarenheter av misshandel.
Strävan efter att beskriva den dagliga kampen, snarare än instanser av förtryck, ger i vissa stunder ett hjärtskärande resultat. Herregud, detta är verkligen så många kvinnors vardag och liv. Men i andra stunder blir det snarare en känsla av slätstrukenhet och långsamhet. Filmen känns tyvärr lång. Och då är det ändå bara ett litet utsnitt av en större bild.
LÄS MER:Recension: ”Blink twice” i regi av Zoë Kravitz
LÄS MER:Recension: ”The bikeriders” i regi av Jeff Nichols
LÄS MER:Recension: ”Bröderna Andersson” i regi av Johanna Berhardsson
Titta också på:
”Alice bor inte här längre” (Martin Scorsese, 1974)
”Det finns ännu en morgondag” (Paola Cortellesi, 2024)
”Gaslight” (George Cukor, 1944)
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
