Vi är nog många som förknippar Ted Ströms låt ”Vintersaga” med Monica Törnells lite raspiga röst på LP-skivan från 1984: ”Det är då som det stora vemodet rullar in/och från havet blåser en isande, gråkall vind”.
Trettio år senare gjorde Amanda Bergman en maffig nytolkning, visserligen till en reklamfilm – men ändå. Den melankoliska låten – med sina många målande bilder av svensk längtan – är som gjord för att tolkas och omtolkas. Jerry William har sin version, Loa Falkman sin. Den fingertoppskänslige och filosofiskt lagde filmaren Carl Olsson ger oss här soundtracket i form av rörliga bilder. 24 inramade situationer, där frusna människor från norr till söder söker mening, närhet, gemenskap, rus – men påfallande ofta ändå förblir ensamma tillsammans.
Resultatet blir oväntat bra. Trots sitt stillsamma, lite aviga, tonfall växer filmen till en kraftfull poetiskt rapport om tillståndet i landet. Inte sedan Jan Troells ”Sagolandet” har jag sett något så här egensinnigt.
Vi rör oss mellan fotbollsplaner och lastbilshytter, från villaförortens vägtunnel till restaurangens bakgård och så: en efterfest på en balkong.
55 medverkande ger oss inblickar i sina liv: en fikarast, en högtidsstund med sång på en royalistisk förening, två fågelskådare på ett skär, ett samlag på ett hotellrum.
Trots sitt stillsamma, lite aviga, tonfall växer filmen till en kraftfull poetiskt rapport om tillståndet i landet. Inte sedan Jan Troells ”Sagolandet” har jag sett något så här egensinnigt.
Med avstamp i sin personliga bild av vårt gemensamma hemland lyckas regissören skapa något mer allmängiltigt, och fånga känslan i vad som lite svepande brukar benämnas ”den svenska folksjälen”. Det dessutom i en tid när svenskar skjuts på öppen gata i Bryssel bara för att de är just svenskar.
Att musikern och konstnären Ted Ström komponerat filmmusiken, tillsammans med sina söner Johan och Albin, gör sitt till, liksom ett enastående filmfoto signerat Mathias Døcker.
I filmens mesta meta-scener sitter biobesökare glest utspridda i bänkraderna och ser ”Vintersaga”. Vemodet är komplext, identitetsskapandet likaså och detta att som individ förhålla sig till gruppen.
Carl Olssons tes är att vi inte riktigt passar in i de ramar vi skapat för oss själva. ”Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen” som det uttrycks i låten ”Vintersaga”. Filmpubliken får en räcka bilder och stämningar som berör på djupet i all sin ordkarga kantighet. Filmaren kontrasterar strikta rum och miljöer med det levande, pulserande i människan. Fram sipprar all vår smärtsamma, ofta dolda, längtan efter något annat, något mer.
LÄS MER:Carl Olsson ser döden i vitögat
LÄS MER:Recension: ”Samtidigt på jorden” i regi av Carl Olsson
LÄS MER:Recension: ”Killers of the flower moon” i regi av Martin Scorsese
Titta också på:
”Samtidigt på jorden” (Carl Olsson, 2020)
”I will always love you Kingen” (Amanda Kernell, 2017)
”Sånger från andra våningen” (Roy Andersson, 2000)
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
