Jag älskar filmgåtor och mysterium som får publiken att haja till av förundran. Som i det klassiska exemplet med De misstänkta. Hur hjärnan får gå på högvarv under filmens slutminuter, medan kameran sveper över förhörsrummets anslagstavla. Vi förstår att allt vi just fått höra Kevin Spaceys rollfigur bekänna om Keyser Söze bara är ett enda långt genialiskt påhitt. Det kluriga manuset har fört oss bakom ljuset och skapat en visuell illusion.
Samma häpnadsväckande känsla infinner sig aldrig i The age of Adaline, trots berättelsens kittlande tidstema och alla litterära referenser som strösslas: från Henry James till Janet Fitch och Ray Bradbury.
Som tonåring slukade jag just Bradburys skräcknoveller, inte minst Oktoberfolket, som är en svindlande vacker, smärtsam roman om hur människan står handfallen inför tidens gång. Där förekommer en gåtfull karusell med förmåga att förvandla sina passagerares ålder. En fyrtioåring förblir där gammal och grå inombords trots att hans kropp blir yngre för varje varv. Samma centrala tema präglar The age of Adaline.
Fast där är det istället blixten, som slår ner efter en bilkrasch, och transformerar liv. Energin vid urladdningen används som förklaring till att huvudpersonen, den briljanta, superintelligenta och vaksamma Adaline, blir immun mot tidens tand och utseendemässigt aldrig ser en dag äldre ut än 29 år.
I Oscar Wildes mästerliga roman Dorian Grays porträtt målar konstnären ett porträtt av den unge Dorian Gray. När denne ser sin egen skönhet i tavlan, uttalar han en önskan om att aldrig behöva bli gammal, utan låta porträttet åldras istället. Önskningen går i uppfyllelse och åren går. Porträttet märks av Dorians framfart, hans grymhet, onda handlingar och cynism. Till slut försöker han, för att döva sitt samvete, förstöra tavlan.
Även Adaline har dåligt samvete. Hon är på ständig flykt, håller låg profil, undviker närgångna frågor och lever ensam med sin lilla hund. Vart tionde år byter hon namn, utseende och bostad för att undgå att än en gång bli gripen av FBI. Hon tvingas se sin dotter Flemming mogna, åldras och bli skröplig. När vi möter Adaline är hon i hemlighet drygt hundra år inombords, och arbetar på ett bibliotek i San Fransisco.
Snart är det åter dags att byta identitet och bostadsort, men på en nyårsfest blir hon blixtförälskad i Ellis. Av de klumpiga planteringarna framgår att intrigen byggs upp mot sitt crescendo, som äger rum när Adaline följer med Ellis hem för att fira hans föräldrars 40-åriga bröllopsdag.
Adaline behöver bara kasta en blick på Ellis far, William (Harrison Ford), för att inse att hon står inför sitt livs stora kärlek. Mannen hon övergav, vars hjärta hon krossade, några decennier tidigare.
Det enda som lyfter The age of Adoline är fina insatser av veteranerna Ellen Burstyn och Kathy Baker i varsin biroll. Det finns också ett märkligt visuellt och filosofiskt sug i scenerna mellan mor och dotter, där dottern på sin ålders höst försöker orda upp sin olyckliga, desperata "unga" mammas liv.
Annars känns manus osedvanligt likstelt för att röra runt bland så himlastormande känslor. Romantik ska inte behöva förklaras. Inte ens när Adalines Cocker spaniel drabbas av njursvikt känns det i hjärtat. Hunden framstår istället som den konstruktion den är. Någons husdjur. Någon som helst vill dö. Någon som föredrar kravlös ensamhet, och möjligen en knähunds sällskap, framför alla jobbiga förklaringar.
.
Titta hellre på
Benjamin Buttons otroliga liv (David Fincher, 2008)
Veronikas dubbelliv (Krzysztof Kieslowski, 1991)
Tillbaka till framtiden (Robert Zemeckis, 1985)
