Denna efterlängtade uppföljare fungerar bättre än originalet: en visuellt lustfylld, härligt påkostad Hollywoodtolkning av den nordiska mytologin, välgjord in i minsta detalj, inklusive extra allt.
Thor-serien gör för mytologin vad Shrek gjort för sagan och låter satiren flöda. Här finns en mängd filmgenrer representerade från fantasy till komedi och västern, och specialeffekterna är bombastiska.
Äventyret, fritt efter serietidningsoriginalet, hade ändå inte varit hälften så roande om det inte hade varit för Loke, Asgårds främste förrädare vars värnlösa utstrålning duperar de flesta samtidigt som hans svekfulla natur gör sig påmind vid de mest överraskande tillfällen.
En särskild förmåga Loke besitter, som han lärt sig av sin mor Freja, är att ändra skepnad snabbare än biopubliken hinner blinka. Det är också en tillgång filmmakarna vet att ta vara på, liksom brödrarivaliteten som här fördjupas. Kulturkrockarna mellan gudars och människors världar och vardagsbekymmer blir många gånger dråpliga. När Thor tvingas åka tunnelbana i London och nästan missar filmens final eller när en mobiltelefon plötsligt får täckning i en grotta i Svartalfheim, med ett absurt samtal som följd.
Tom Hiddlestone gör en enastående insats som Loke, här som Thors avundsjuke adoptivbror, som efter äventyren i New York i The Avengers (2012) förvisats till Asgårds källare, närmare bestämt till en lyxsvit, inredd med rokokomöbler, där han bidar sin tid.
De frostriddare som besegrades i Thor (2011) är här utbytta mot än mer skrämmande svartalfer, vars ondskefulle anfader Malekith (Eccleston) betvingade etern: en dunkel kraft i flytande form med monstruös förstörelseförmåga. Då Odens far besegrade Malekith begravdes etern efter segrarens instruktioner ”djupt där ingen någonsin kommer att hitta den.”
Naturligtvis hittas etern ändå: av ettriga atomfysikern Jane Foster, utmärkt spelad av Natalie Portman. Hon och hennes socialt osmidiga assistent Darcy (Dinnings) väger väl upp den manliga dominansen i Asgård, och Janes första möte med Oden, spelad av Anthony Hopkins i högform, är obetalbart. ”Vem tror du att du är?” fräser hon ilsket när han talar om för henne att hon passar lika bra i gudarnas boning som en get på en bankett.
Stellan Skarsgård repriserar rollen som professor Erik Selvig, och verkar njuta av varje ögonblick. Nu har rollfiguren spärrats in på psykiatrisk klinik efter att naken och manisk ha letat rymdportaler i Stonehenge. Äventyret är fartfyllt och dramatiskt men utan det pompösa allvar som genomsyrade exempelvis Ridley Scotts Prometheus. Ibland kantrar humorn över i alltför plump slapstick, inte minst när professorn är i farten. Detta, tillsammans med några väl utdragna scener, bland dem en storslagen begravning, drar ner intrycket något. Game of Thrones-regissören Alan Taylor, som tagit över stafettpinnen efter Kenneth Branagh, kan ändå känna sig nöjd över helheten som lär tilltala fans av såväl Star wars som Harry Potter.
Muskulöse Thor vägleds lika mycket av sitt hjärta som sin hammare. Han trotsar här sin far och begår högförräderi för att rädda Asgård vars gyllene pelare i en snygg scen raseras av alfernas mörka rymdskepp.
De många vändpunkterna bidrar till spänningen och avslutningen pekar tveklöst mot en snar uppföljare.
