Det första som dör när antidemokratiska krafter får makten är sanningen.
Det andra är historien.
Jag flyttar i år från New York till Paris och har, som man då gör, förkovrat mig i böcker om 1930-talets Frankrike och de högerextrema milisgrupper som skrämde slag på stora delar av befolkningen i landet, men till slut faktiskt fick den politiska makten ändå.
Det är svårt att blunda för likheterna mellan den amerikanska och franska radikalhögerns utveckling. Likaså för parallellerna mellan de två ländernas försök att förminska historiska brott. Dessa två republiker, mina hemländer, har båda artikulerat så mycket av det moderna medvetandet om frihet och demokrati. Men samma länder har samtidigt skapat en bördig grogrund för återkommande attacker mot demokratin och för högerextrema miliser.
I USA, där människors lika värde står inskrivet i självständighetsförklaringen, har Högsta domstolen precis klubbat igenom att presidenten i själva verket har juridisk immunitet.
I Frankrike, där “frihet, jämlikhet, broderskap“ fortfarande pryder varje offentlig byggnad i förgyllda seriffbokstäver, kan den högerextrema Jordan Bardella bli premiärminister, med löften om att förbjuda miljontals franska medborgare från jobb i den offentliga sektorn, för att de har dubbla nationaliteter.
Bara historieböckerna kan hjälpa oss att förstå dessa parallella kriser för demokratin och för mänskliga rättigheter i de två länder som mer än andra pratat om frihet.
Berättelsen om Vichy-regimen i Frankrike brukar nästan alltid förknippas med ryggradslöshet.
Vichy var den geografiska plats, en liten semesterort känd för sina spahotell, där det som återstod av den franska regeringen samlades under de fyra år (1940-44) då landet ockuperades av nazisterna.
Berättelsen om Vichy-regimen i Frankrike brukar nästan alltid förknippas med ryggradslöshet. Vichy har blivit ett politiskt adjektiv, en fransk motsvarighet till brittiske Neville Chamberlain, som en påminnelse om hur illa det går för den som samarbetar med nazisterna.
Men sanningen om Vichy är mörkare än så. I de mest intressanta historieböckerna om nazisternas ockupation av Frankrike förstår vi att det inte riktigt var så enkelt att Vichy-ledaren Philippe Pétain och hans kumpaner bara vek sig för nazisterna. Snarare var det så att Pétain och den franska ytterhögern i många avseenden delade nazisternas ideologi.
Ockupationen blev en chans att implementera en antidemokratisk och antisemitisk politik som redan satt djupt rotad i Frankrikes ideologiska traditioner.
Den importerades inte från Tyskland. Den var fransk.
Det gör Vichy-åren kusligt relevanta i dagens Frankrike, där högerextrema nu står inför maktens portar för första gången på 80 år.
Det tog många decennier för Frankrike att acceptera den här berättelsen om krigsåren.
I Washington dog fem personer; i Paris femton.
När Donald Trumps anhängare stormade Kapitolium i januari 2021 dröjde det inte länge förrän det började hagla jämförelser med Hitler och Mussolini. Men en mer relevant parallell var kanske det nationalistiska kuppförsöket i Frankrike, den 6 februari 1934.
Robert Paxton, en av de främsta historikerna om fascism och auktoritära rörelser, drog omedelbart den jämförelsen när han intervjuades strax efter stormningen i januari 2021, av den unga historikern John Ganz.
Paxton poängterade då att kravallerna i både Frankrike och USA startades av högerextrema miliser som riktade angreppet mot en lagstiftande församling just när de var på väg att godkänna en ny, progressiv administration. I båda fallen var gärningsmännen en brokig skara av miliser, fascister, kristna konservativa och förvirrade arga män som mobiliserats av en giftig cocktail av konspirationsteorier, antisemitisk propaganda och antidemokratisk vrede. I båda fallen var det också gott om skjutglada ex-poliser och militärer inblandade. I Washington dog fem personer; i Paris femton.
Vid Kapitolium hade en av fem deltagare en bakgrund i polisen eller militären. I Paris 1934 gällde samma sak för omkring 5000 av de 40 000 deltagarna.
Demokratiexperterna och historikerna Daniel Ziblatt och Steven Levitsky argumenterar i boken “Tyranny of the minority” för att det var det högerextrema kuppförsöket 1934 som banade väg för Vichy-regimen, då händelsen visade kraften i den antidemokratiska radikalhöger som skulle komma till makten 1940. Det här är viktigt för att förstå varför Vichy fortsätter att vara så relevant och så kontroversiellt som politisk fråga så många år senare.
Under stormningen 1934 vrålade miliserna “Hellre Hitler än Blum” – en hänvisning till Léon Blum, den judiska, socialistiska premiärministern som deporterades till Tyskland under Vichy-åren och överlevde två år i Buchenwald. Det var ingen perifer samling huliganer som deltog i kuppförsöket, utan ett halvdussin högerextrema rörelser som innefattade tiotusentals medlemmar, varav många redan vid kuppförsöket hade höga positioner i den franska societeten.
Så fort röken lagt sig efter attentatet började nationalisternas historieförfalskning, där de förvandlade terroristattacken till en modig protesthandling av patriotiska martyrer. Precis som för Trump efter stormningen av Kapitolium fungerade lögnen om martyrerna som ett effektivt sätt att rekrytera nya anhängare.
En av de paramilitära grupperna som deltog i kuppförsöket, Croix de Feu, växte efter attacken från 35 000 medlemmar till en halv miljon. Många av dem fick sedan nyckelpositioner i Vichy.
Vichy anammade till och med samma slogan som Croix de Feu: Travail, Famille, Patrie – arbete, familj, fosterland. (Ingen frihet, ingen jämlikhet, inget broderskap).
“Jag såg hur män omkring mig korrumperades rakt framför mina ögon, som om de doppats i ett giftbad.”
Den brittiska historikern Julian Jackson har ägnat större delen av sitt yrkesliv åt att skriva majestätiska böcker om den här perioden. I hans senaste bok “France on trial: The Case of Marshal Pétain” skildras rättegångarna mot Vichy-regimens ledare och andra franska nazikollaboratörer efter kriget. Boken känns kusligt aktuell just för att den beskriver slutet på Vichy och början på ett nytt krig, som inte handlade om slagfälten utan om minnen och historieskrivning, om nationell identitet och det kollektiva medvetandet. Den striden pågår fortfarande för fullt.
Det är ingen slump att Jacksons boktitel betonar att det var hela Frankrike som ställdes inför rätta. Han visar hur brett stödet var för Vichy-regimen. I maj 1940 sade 59% av det franska folket att Pétain arbetade för deras bästa. Jackson försöker verkligen inte förminska Pétains individuella skuld, men han betonar just att den antidemokratiska traditionen redan var väl förankrad i det franska landskapet.
Pétain var en tidigare hyllad krigshjälte och en av Frankrikes mest beundrade män. I maj 1940 blev han ansvarig för landets mest förödmjukande ögonblick; hans historiska roll kommer alltid att främst förknippas med det ökända foto där han skakar hand med Hitler. 1934 hade miliserna skanderat “Hellre Hitler än Blum” och nu fick de som de ville.
Handslagets effekter, både symboliska och verkliga, beskrivs utförligt i både “France on trial” och i Jacksons tidigare bok “France: The dark years”. Priset för handslaget blev inte bara att tiotusentals judar i Frankrike skickades till nazisternas utrotningsläger; den fick även en vardaglig tyranni att sprida sig över stora delar av landet.
Efter att vänsterledaren Leon Blum överlevt Buchenwald vittnade han i rättegången mot Pétain, där han detaljerat och känslostarkt beskrev hur Vichy-regimen omedelbart förvandlat folk i hans närhet till fascister: “Jag såg hur män omkring mig korrumperades rakt framför mina ögon, som om de doppats i ett giftbad.” De förändrades, enligt Blum, av “rädslan för fascistiska miliser som tågade fram längs gatorna, rädslan för militären och rädslan för tyskarna.”
Känner vi igen denna rädsla i dag? I Frankrike har stora delar av det traditionella konservativa etablissemanget, från dagstidningen Le Figaro till det republikanska partiets ledare Eric Ciotti, rättat sig i ledet bakom nationalisterna, eller försökt trivialisera deras hot mot demokratin och den franska författningen. Det beter sig kuvade, som om extremhögern hotat dem.
Först 1995 sattes det upp plaketter på skolor där judiska barn deporterats under kriget, med texter som tydligt lade skulden både på nazisterna och Vichy.
I USA har det fåtal republikaner som vågat trotsa Trump jagats ur kongressen; senatorn Mitt Romney har flera gånger vittnat om de fruktansvärda våldshot han utsatts för när han kritiserat Trump – han stod på sig ändå, men kommer förmodligen behöva livvakter så länge han lever.
Jacksons bok kulminerar med att Pétain döms till döden för sitt samarbete med nazisterna, men Charles de Gaulle lindrade straffet till livstidsdom, som Pétain avtjänade på en grå ö utanför Bretagne, där han fortfarande ligger begraven.
Trots att Pétain för evigt förknippas med Frankrikes allra svagaste och mest förödmjukande ögonblick fortsatte stora delar av den konservativa och nationalistiska befolkningen att betrakta honom som en landshjälte även efter kriget. Ett av de många militanta sällskap som dyrkar Pétain lyckades häromåret bryta sig in i hans gravplats i Bretagne, stjäla hans kista och frakta den halvvägs till Paris. De upptäcktes när de stannade halvvägs för att fira kuppen med en flaska champagne.
Precis som i Tyskland tog det många decennier innan sanningen om det som skett under kriget började accepteras och bli en del av den kollektiva förståelsen av Frankrikes historia.
Så sent som 1993 sade fortfarande 28 procent av befolkningen att Pétain agerat med goda intentioner. Siffrorna dalade ordentligt först i slutet av 1990-talet, då sanningen om Vichy även började erkännas av franska regeringen.
Först 1995 sattes det upp plaketter på skolor där judiska barn deporterats under kriget, med texter som tydligt lade skulden både på nazisterna och Vichy. Samma år blev Jacques Chirac den första presidenten att poängtera att Frankrike själva, inte bara Tyskland, bär ansvaret för tragedierna under Vichy. Året därpå poängterade premiärministern Lionel Jospin att deporteringarna var utförda av franska soldater, ”inte en enda tysk soldat behövdes”.
Först 2013 ändrades namnet på den sista gatan i Frankrike som var döpt efter Pétain, utanför Verdun.
Pétains apologeter, varav många varit aktiva i dagens nationalistparti, använde gärna argumentet att det var en lägre andel judar som dödades i Frankrike än i andra länder som ockuperades av tyskarna: 25 procent i Frankrike, 50 procent i Belgien och 73 procent i Holland. Men Jackson visar i “France on trial” att det hade mer att göra med lokalt motstånd och geografiska faktorer, än med några humanitära insatser från Vichy. Tvärtom var det ofta Vichy-regimen som deporterade judar på eget initiativ, ibland med hjälp av militanta antisemiter som entusiastiskt tog sig an dessa uppdrag.
Det var inte bara så att Vichy implementerade nazisternas metoder och politik gentemot judar, utan i vissa fall var det tvärtom nazisterna som implementerade Vichy-byråkratins antisemitiska politik. Vichy hade exempelvis så effektiva register över den judiska befolkningen att nazisterna såg dem som ovanligt lätta att samarbeta med; Jackson visar hur deras administrativa metoder för att kartlägga och deportera judar faktiskt imiterades av nazister.
På senare år har högerextremisten Éric Zemmour försvarat Vichy med argumentet att det mestadels var ”utländska” judar som saknade franskt medborgarskap som skickades till utrotningslägren. Det är värt att begrunda denna groteska moral, som fråntar den judiska befolkningen sin mänsklighet för att de saknar medborgarskap, i takt med att nationalisterna nu börjar föreslå lagar som delar upp franska medborgare med just diskriminerande åtgärder mot alla som har dubbla medborgarskap.
Det lär knappast bli ett lugnt sommar-OS av vykortsidyller från Paris.
Om fascismen är en fransk tradition så är motståndet mot den lika franskt. Redan när de första prognoserna om extremhögerns framgångar kom förra veckan fylldes Place de la République av tusentals demonstranter. Vinner nationalisterna en egen majoritet kommer resten av sommaren säkert präglas av landsomfattande protester och kravaller. Det lär knappast bli ett lugnt sommar-OS av vykortsidyller från Paris.
Nationalistledaren Marine Le Pen har de senaste åren gjort vad hon kan för att vässa partiets vassaste kanter. Hon är, till skillnad från pappan Jean-Marie Le Pen, ingen förintelseförnekare. När hennes parti har segervittring är det mer sällsynt att de talar nostalgiskt om Vichy eller Pétain. Men ibland faller fasaden.
I en tv-debatt inför valets första omgång började Le Pens unga partikollega Jordan Bardella, som kan bli Frankrikes nästa premiärminister, håna en av motståndsrörelsen mest berömda ikoner, Jean Moulin. Historikern Vincent Duclert skriver i Le Monde att Bardella därmed “rivit den respektabla image som hans parti försöker sälja till väljarna” och avslöjat att nationalisterna “fortfarande är besatta” av de frågor som rör 1940-talet och nazisternas kollaboratörer.
Får nationalisterna majoritet i parlamentet i valet på söndag tror de flesta experter på högerextremism i Frankrike att partiet kommer att återvända till sina otyglade rötter.
För Bardellas generation är kriget och Vichy väldigt avlägset, men de är fortfarande viktiga som retoriska och ideologiska redskap, för att kontrollera berättelsen om det Frankrike de vill ha.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ladj Ly skildrar sprickorna i Frankrikes nationella myter
LÄS MER:Frieds död minner om hur få vittnen som finns kvar
LÄS MER:Recension: ”Den vita stormen – Rasismens historia och USA:s fall” av Martin Gelin
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
