New York förändras oavbrutet, men något som var konstant under de 23 somrar jag tillbringade i staden var att det alltid ordnades Gatsby-fester någonstans. Oavsett om det är goda eller dåliga tider tröttnar amerikaner aldrig på att klä upp sig i gräddvita kostymer, små Zelda Fitzgerald-hattar och skåla i låga champagneglas, medan en orkester spelar sval jazz på gräsmattorna längs stranden på Long Island.
Festerna ska imitera de mondäna sommarkalasen i F Scott Fitzgeralds klassiska roman “Den store Gatsby” från 1925, eller åtminstone någon av de hundratals filmer, tv-serier och pjäser som tolkat boken, eller bara romantiserar New Yorks så kallade jazz age.
Precis som med Marcel Proust eller Bloomsbury-gruppen riskerar Fitzgerald ibland att reduceras till en estetisk cocktail, en tidsperiod som folk kan drömma nostalgiskt om. Så det är kanske värt att återvända till den politiska kontext i vilken Fitzgerald faktiskt skrev boken, nu när János Szász hyllade “Gatsby” går upp på Göteborgs stadsteater.
Fitzgerald skrev ”Den store Gatsby” under en fruktansvärt våldsam och turbulent politisk tid, som inte var så olik dagens USA.
Fitzgerald skrev ”Den store Gatsby” under en fruktansvärt våldsam och turbulent politisk tid, som inte var så olik dagens USA. Det var en period då det rasistiska våldet och främlingsfientligheten var som mest utbredda i USA, i synnerhet i just New York och i de rika förorterna på Long Island där boken utspelas.
Klassklyftorna var enorma, korruptionen normaliserad och rasismen hotade att sabotera den amerikanska demokratin. Dessa ämnen ligger som ett moln över berättelsen, som handlar om mycket mer än bara klassresor.
Många av konflikterna i ”Gatsby” äger rum i den politiska kontexten. Inte minst titelfigurens frenetiska försök att etablera sig i Long Islands societet, med besattheten av de yttre symbolerna för gamla pengars förfining – det författaren Fran Lebowitz i sin aldrig publicerade roman kallar “exterior signs of wealth”.
Idéhistorikern Louis Menand har kallat det tidiga 1920-talet för den mest rasistiska perioden någonsin i USA. Den ribban är rätt hög. Men det här var en period då Ku Klux Klan växte från en lokal terrorgrupp i den amerikanska södern till att bli landets största politiska rörelse, med fyra miljoner medlemmar.
Samma år som Fitzgerald skrev klart “Gatsby” röstade kongressen i USA för de mest restriktiva invandringslagarna i landets historia. Fitzgerald skrev boken i ett kulturellt klimat präglat av en öppen rasism och grova fördomar inte bara mot svarta och ursprungsbefolkningen, utan också mot judar, syd- och östeuropéer.
Decennierna före “Gatsby” hade invandringen till USA ökat dramatiskt. Befolkningen i landet hade nästan dubblerats sedan 1880-talet. Det var så USA blev USA. Vid Manhattans sydspets hade Frihetsgudinnan nyligen rests, en gåva från Frankrike, med löfte om att välkomna utsatta människor från världens alla hörn.
Men de äldre vita familjerna i New Yorks välbärgade strandorter uttryckte en allt mer panikartad oro över den här utvecklingen. De tyckte att USA var på väg att förlora sin nationella identitet och den påstått unika kultur som representerades av den vita, anglosaxiska befolkningen.
Vid Long Islands tjusigaste strandherrgårdar samlades rika och välutbildade rasister för att diskutera det senaste inom rasbiologisk pseudovetenskap. Retoriken var ofta slående lik dagens högerextrema konspirationsteorier om “det stora folkutbytet”, med alarmistiska debattinlägg från näringsliv, medier och kongressen – från Henry Ford till journalisten HL Mencken – som alla enades om att den vita rasen var utsatt för en global anstormning.
Två populära rasbiologiska böcker blev nationella bästsäljare: Madison Grants “I den stora rasens fotspår“ och Lothrop Stoddards ”The rising tide of color against white world-supremacy”.
Det förekommer faktiskt en klar referens till böckerna i ”Den store Gatsby”, där den bigotta överklassdandyn Tom uppmanar sina gäster att läsa det han beskriver som en alarmerande ny bok om invandringens hot mot den vita rasen, ”by that guy Goddard” (en omskrivning för Stoddard, sannolikt för att undvika repressalier från Fitzgeralds egen, öppet rasistiska förläggare).
Tom är den minst sympatiska personen i boken och han tycks ha skapats som ett avskräckande exempel för den vita elitens besatthet av rashygien och svaghet för ovetenskapliga rasteorier.
Det är alltså inte bara klassklyftorna, utan även den brutala rasfilosofins återkomst som gör att Gatsby förblir aktuell.
Flera välfinansierade forskningsinstitut för rasbiologisk pseudovetenskap låg just i de tjusiga delar av Long Island där romanen utspelas. När jag häromåret undersökte de här institutens historia upptäckte jag en historisk detalj, ett absurt sammanträffande som tycktes hämtat från en roman av WG Sebald: barnbarnet till Adolf Hitlers halvbror bor idag i ett hus alldeles i närheten av både Fitzgeralds fiktiva strandby, East Egg, och det gamla rasbiologiska institutet på Long Island. Där driver han en firma för “landscaping” – vilket på Long Island i dag oftast är en eufemism för företag som rekryterar timavlönade papperslösa migranter för att klippa gräsmattor och kratta löv på de rika vita familjernas gods.
I USA är ras ofta det filter genom vilket klassfrågor upplevs och diskuteras, skrev den brittiska sociologen Paul Gilroy (aningen förenklat). De bästa berättelserna om klass i USA är ofta de som visar, eller åtminstone antyder, hur olika sorters diskriminering hänger ihop; från Faulkner till Morrisson, eller Tommy Orange och Ocean Vuong i dag.
Det är alltså inte bara klassklyftorna, utan även den brutala rasfilosofins återkomst som gör att Gatsby förblir aktuell. I en fortsättning på Gilroys idéer går det att betrakta rasismen som själva verktyget med vilket amerikaner bibehåller de klassklyftor som faktiskt är dödliga. Fattiga amerikaners livslängd är i dag åtta år kortare än rika amerikaners.
Att börja om på nytt, att frigöra sig från historiens bojor, är en djupt mänsklig önskan, men i USA har denna längtan alltid haft en bottenlöst mörk baksida
Gatsby symboliserar också det mest amerikanska som finns: att försöka radera sitt eget förflutna. Det är en önskan som inte bara genomsyrar så många berömda amerikanska livsöden, utan även själva landet USA, som när grundlagsfäderna klippte landets navelsträng över Atlanten och kopplingen till den brittiska kronan, men likaså när de amerikanska sydstaterna omedelbart efter förlusten i inbördeskriget försökte återupprätta den vita rasismens strukturer och myterna som bibehöll slaveriet.
Att börja om på nytt, att frigöra sig från historiens bojor, är en djupt mänsklig önskan, men i USA har denna längtan alltid haft en bottenlöst mörk baksida, i försöken att skyla över eller förfalska landets alla historiska trauman.
I en tid då högerradikala röster, på båda sidor Atlanten, frenetiskt försöker skriva om historien, antingen genom att förneka kända tragedier, eller genom att ohederligt försöka skylla dem på andra ideologier, är den här aspekten av Gatsby särskilt relevant; inte för att den tar särskilt mycket plats i boken, utan just för att det bara surrar så envist i bakgrunden, detta subtila hat på godsen utanför städerna, som alltid hotar att fräta sönder USA.
Det är en undertext som egentligen är elefanten i rummet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:GP Kultur tipsar: Bästa scenkonsten i Göteborg i höst
LÄS MER:Recension: ”Imorgon är jag långt härifrån” av Martin Gelin
LÄS MER:Tim Walz trygga manlighet skrämmer MAGA-högern
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
