Jag älskar Gena Rowlands insatser på film – alla dessa emotionellt trasiga och lidande kvinnor – och nu har hon lämnat oss. En av Hollywoods allra största, mest egensinniga stjärnor, har därmed slocknat. 14 augusti somnade hon in, 94 år gammal och märkt av alzheimers sjukdom.
Men innan dess, vilket liv! Vilken enastående karriär! Pionjär, trebarnsmamma och skådespelare som med liv och lust kastade sig in i varje ny rolltolkning.
Tillsammans med maken, regissören John Cassavetes, gjorde hon independentfilmen het i Hollywood. Sammanlagt tio filmer gjorde de ihop, inte minst oförglömliga ”En kvinna under påverkan” (1974). Rowlands insats här är rent briljant och samtidigt plågsam att skåda: en förtvivlad hemmafru, mor till tre skolbarn och allt mer på gränsen till nervsammanbrott. Rollen skrev John direkt till sin hustru, och hon gjorde den till sin – införlivade den närmast med sin personlighet – vilket ju var hennes signum. I intervjuer har hon senare berättat att just denna krisande arbetarklassmamma – Mabel Longhetti – var hennes svåraste roll någonsin. Så blev insatsen också helt magnifik.
Redan i slutet av 1950-talet var Rowlands fotografernas älskling och het i Hollywood. Som nykomling på Broadway spelade hon bland annat huvudrollen i den dramatiska pjäsen ”Middle of the night”.
1968 kom hon att uppmärksammas stort för rollen som prostituerad i Cassavetes-filmen ”Faces” – som kretsar kring ett misslyckat äktenskap. Bara en av alla de lidande, känslomässigt sårade och sårbara, kvinnor hon kom att ge ett ansikte.
Som Myrtle Gordon i ”Premiärkvällen” (1977) gestaltar hon en av Broadways mest uppburna skådespelerskor, som vägrar att erkänna att hon håller på att bli gammal. Och i thrillern ”Gloria” briljerar hon i titelrollen som ex-flickvän till en gangster.
Ingen genre var henne främmande, och i komedin ”Minnie och Moskovwitz” (1971) syns hon som museianställd curator som förälskar sig i en knasig parkeringsvakt.
En tidig idol var Bette Davis, som stod för intensiva rolltolkningar av otyglade, allt annat än behagsjuka kvinnor. Just den sortens kvinnor Rowland uppskattade, och senare själv kom att gestalta med den äran.
På You tube hittar jag ett klipp där Gena Rowlands pratar om sin barndom, hur hon redan som liten drömde om att bli skådis. Tanken uppstod, förklarar hon, när hon var i bokslukaråldern. Mamman lärde henne tidigt att läsa och hon drogs snart in i det ena litterära äventyret efter det andra. Samtidigt insåg hon att du aldrig behöver leva bara ett liv.
”Du kan vara en massa olika människor, och göra en massa olika saker” säger Gena Rowlands i klippet. ”Det fängslade mig!”
En tidig idol var Bette Davis, som stod för intensiva rolltolkningar av otyglade, allt annat än behagsjuka kvinnor. Just den sortens kvinnor Rowland uppskattade, och senare själv kom att gestalta med den äran.
Förutom maken samarbetade Gena Rowlands med många av tidens stora regissörer, bland dem Robert Mulligan, Paul Mazursky, Paul Schrader, Jim Jarmusch och Terence Davies.
Barnen växte upp i ett kaotiskt filminspirerat hem där de ofta snubblade över rekvisita och kulisser. Alla tre arbetar nu själva inom filmen. Sonen Nick Cassavetes har bland annat regisserat mamma Gena i ”The Notebook” (2004) – där hon gör en minnesvärd insats som demenssjuk kvinna. En diagnos hennes mor och senare hon själv också fick.
Gena Rowlands talar om sin kärlek till filmen. Visst kunde det bara tufft många gånger – men tråkigt – det var det aldrig. Det märks – och nu har hon för evigt ristat in sig i filmhistorien. Få hade en så pulshöjande närvaro som hon.
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
