Nej, jag kan inte komma över det jag läste i en intervju med en mycket ung väljare. Hon hade två partier som hon slets mellan: Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. Till slut la hon i alla fall rösten på Kristdemokraterna. Och gång på gång de senaste veckorna har jag funderat över denna unga människa och frågat mig hur det överhuvudtaget är möjligt att någon kan stå där kluven mellan Fi och SD? Hon ger i intervjun ett intelligent intryck. Men i hennes inställning till politik öppnade sig en avgrund.
"De röstar som de väljer mobil"
Jag är ett barn av 60- och 70- talens politiska värld. För mig har ideologi att göra med min djupaste inställning till samhället och världen. Vänster-högerskalan är ingen abstraktion. Den sitter i mitt DNA. Jag förknippar dessutom ”vänster” med ett antal politiska och ekonomiska verktyg – konjunkturpolitik, offentligt ägande, fördelningspolitik, generell välfärd – och ett antal levande begrepp eller ord, som socialism, antikapitalism eller jämlikhet.
Men jag tror att det är först nu, efter detta val i nådens år 2014, som det på allvar börjar gå upp för mig hur enastående djupt avideologiseringen av det politiska tänkandet faktiskt gått. Visserligen brukar jag alltid hävda att vi inte alls lever i en avideologiserad era, utan i en tid då ett neoliberalt – eller i vart fall marknadsliberalt paradigm – segrat och att denna tid är mer politiserad och ideologiserad än någonsin tidigare. Ändå har jag nog inte förrän nu insett vilka förödande konsekvenser marknadifieringen av hela vårt sätt att tänka kring politik i slutändan får. Rätt många människor lägger inte sin röst efter vilken färdriktning de önskar för hela samhället. De röstar på samma sätt som de väljer bland olika mobiltelefonmodeller.
"Något omistligt går förlorat"
Och något omistligt går förlorat. Ty det stora med det ideologiska perspektivet på politiken är att jag som väljare tvingas ta ställning till helheter och sammanhang. Den unga väljare som stod i valet och kvalet mellan Fi och SD hade uppenbarligen ingen vana vid att försöka se just helheter och konsekvenser (fast det ska sägas att jag mött ännu fler äldre som tänker på samma sätt).
När SD erövrar 13 procent av väljarna ser jag det i allra högsta grad som en effekt av en långtgående, för att inte säga ofattbar, avideologisering av den politiska kulturen. På den borgerliga kanten råder idag ett slags monokultur när det gäller grundläggande idéer: Samtliga fyra före detta Allianspartier bekänner sig i stort sett till en enda modell, den marknadsliberala. För bara tio, femton år sedan fanns avgörande idépolitiska skillnader mellan en centerpartist, en folkpartist, en moderat. Idag cyklar den traditionella borgerligheten omkring på en enhjuling som heter marknadsliberalism. En stor del av SD:s väljarkår har känt sig övergiven av den traditionella borgerligheten; vi hittar dem bland landsbygdsbor, bland försvarsvänner eller hos EU-motståndare. För många besvikna borgerliga väljare erbjuder SD helt enkelt – stillad ideologisk hunger.
"Bara ett reformparti återstod för många"
På den socialdemokratiska sidan av mitten ser jag samma ödesdigra avideologisering. I princip delar S idag ekonomisk doktrin med M. Det finanspolitiska ramverket gäller och därför kunde S inte erbjuda mycket mer reformer än Alliansen. Bara ett reformparti återstod för många väljare: Det SD som skaffar sig pengar till bättre a-kassa och äldreomsorg genom att strypa flyktingmottagandet. Reformer till priset av dehumanisering. Jag har träffat ett antal SD-väljare som ser ärligt skamsna ut när de tänker på det, men de menar sig värna om en välfärd som inget annat parti på allvar bryr sig om.
När jag skriver den här artikeln står tv:n tyst på bredvid mig. Talmannen räknar valsedlar. Riksdagen bestämmer sig för om en sverigedemokratisk talman ska utses eller inte. Det framstår som rena parodin på demokrati när jag ser det. Svensk politik fortsätter på linjen: Nu brännmärker vi rasismen. Men ingenting tyder på att de ideologiska frågorna kring social jämlikhet hotar de migrationspolitiska frågornas dominans – trots att det i långa loppet bara är dessa jämlikhetsfrågor som kan spränga sönder rasismen.
Jag är utled på diskussionen om hur ”vi” ska förhålla oss till SD. Det är ju inte det viktiga. Det viktiga är att göra jämlikhetsfrågorna till ideologiska förstarangsfrågor – och degradera den debattordning som SD lyckats sätta.
Vi måste tala ideologi! Vänster och höger! Arbetare och tjänstemän! Kvinnor och män! Rika och fattiga! Bortträngda idépolitiska impulser måste vakna till hos traditionell borgerlighet så att den marknadsliberala monokulturen bryts. Och jag glömmer inte den SD-väljare jag satt i telefon med en halvtimme någon tid före valet och bråkade med. Denne pappersarbetare hade tidigare lagt rösten på S. Det var först när jag lyckades få samtalet att handla om direktörslöner och rekordvinster för bankerna som han fick en annan syndabock än invandrarna.
Ämnet
Det har gått två veckor sedan valet. Men vad betyder resultatet? Och hur ska Sverigedemokraternas framgång tolkas? Vi bad tre författare, forskare och debattörer fundera över valet och dess konsekvenser. Först ut var Yrsa Stenius (28/9), sedan skrev Marie Demker (30/9 och här avslutar Göran Greider serien.
Skribenten
Göran Greider är författare, poet, debattör och journalist, sedan 1999 chefredaktör för den fristående socialdemokratiska dagstidningen Dala-Demokraten. Senast bokaktuell med Den solidariska genen: anteckningar om klass, utopi och människans natur.
