Rundvaskning i köket och brygghus på gården. Lilian Ingrolf minns sin uppväxt på Djurgårdsgatan.
– Pappa jobbade i fiskhamnen och mamma sydde, stickade och lagade mat. Vi saknade ingenting, säger hon.
– Det var Gerd, Sten-Skädda, Ulla och Siv. Lilian Ingrolf bläddrar bland fotona och kan namnge de flesta ungarna på Djurgårdsgatan tidigt 1940-tal.
– Vi lekte Abo, bibo, caca, hoppade långrep och spelade brännboll. Det hände att vi slog bollen så hårt att den rullade ända ned till hängmattan på Karl-Johansgatan.
Framförallt var det ungarna i 40:an och 43:an som bankade på dörrarna i landshövdingehusen och sprang mellan gårdarna. En populär lek var att bolla på markiserna till någon av Djurgårdsgatans många butiker.
– Vi hade två mjölkbutiker, tobakist, speceriaffär, fiskaffär, cykelaffär, charkuteri, bageri, gottaffär, och skomakeri.”Godda, godda lella fröken, va får de lov å va i da då?” brukade jag mötas av. Så fort vi behövde något sprang jag ned. Det var roligt men också nödvändigt eftersom vi inte hade kylskåp.
Lilian Ingrolf är Majornatös i hjärtat och flyttade till Djurgårdsgatan som ettåring år 1936. Trots bostadsbristen lyckades hennes unga föräldrar få en etta på 40 kvadrat i den barnrika stadsdelen. Här bodde hamnsjåare, varvsarbetare, plåtslagare, murare och snickare. Trångboddhet var vardagsmat. Att bo tre personer på 40 kvadrat ansågs spatiöst, snudd på lyx.
– Vi hade kallvattenkran, vedspis och kakelugn. På gården fanns dass och brygghus. Vi hade allt vi behövde, säger hon.
Så småningom utökades familjen och när Lilian var åtta år gjorde lillebror Eive entré.
– Då blev jag mamma, skrattar hon. Så fort jag kom hem från skolan drog jag honom i kärran till Slottis. Jag hade tjatat så förstår du. Jag tyckte att ALLA andra hade en bäbis att ta hand om utom jag.
– En kväll när pappa hem från lumpen och packade upp sin unikabox frågade jag: ”Har du med en bäbis hem till mig i den?”. ”Det är svåra tider Lilian” svarade han. ”Vi har tänkt att vi bara ska ha ett barn”. Men, ja till sist kom Eive ändå.
Trots tillökningen fanns det fortfarande gott om plats i enrummaren berättar Lilian. Föräldrarna sov i kökssoffan och hon och lillebror i en röd plyschsoffa framför kakelugnen. Allt bäddades ordentligt ut och in varje dag ”tjoff, tjoff, tjoff” och täcktes med hemsydda överdrag. På golvet låg hemvävda trasmattor och i bäddarna manglade lakan med monogram.
– På vedspisen puttrade oftast något gott. Mamma stickade eller sydde alla våra kläder på Singer-symaskinen. Emellanåt hoppade hon in på vävfabriken i Gamlestan, på kappfabriken i Majorna eller satte degen hos bagaren Lidman rätt över gatan, men oftast var hon hemma. Trots att pappa fick cancer redan som 30-åring och inte kunde arbeta som förr, saknade vi inget.
Lilian minns den fina fisken han tog med hem från jobbet i fiskhamnen så länge han orkade. Rödspätta, hälleflundra, torsk och vitling som hennes mamma kokade, gratinerade eller panerade. Inte ens under kriget kan Lilian erinra sig att de hade det särskilt svårt. I stället berättar hon hur mysigt det var att dra för mörkläggningsgardinerna och läsa sagor nedbäddad framför kakelugnen.
Var ni rädda?
– Inte det minsta. För mig var den största skillnaden att vi hade de svarta gardinerna och handlade på ”pukonger”. En gång sparade vi för att köpa en banan till Eive och så ville han inte ens smaka ...
När vi varken hade pengar till fika eller bio klädde vi oss fina och spatserade längs Avenyn. Från Götaplatsen till Gustav Adolfs torg och så tillbaka.
Mycket tid i det Olofssonska hemmet vigdes åt rengöring. På spisen fanns alltid en kastrull varmvatten att fylla handfatet med för en Liverpoolare, en snabbvaskning, och titt som tätt togs den stora baljan in för en rejäl rundvaskning.
– Vi kröp inte ned i karet utan tvålade in oss och ställde oss i det för att ta ett slags dusch. Ville vi bli ännu renare badade jag och mamma bastu på Renströmska badanstalten på hörnet till Karl Johansgatan.
Sina första skolår gick Lilian på Djurgårdsskolan, men i mellanstadiet flyttade hon till ”den underbart tjusiga” Karl Johansskolan. I samma veva blev hon Solstråle i Frälsningsarmén Bangatans tredje kår. Dock slutade hon snart eftersom ”allt som var roligt var syndigt”.
– Jag ville ju gå på matiné på Kaparen och se på Tarzan, skrattar hon.
Biografen Kaparen låg vid Stigbergstorget och är i dag restaurang.
– De äter på taket har jag hört. Jag ska absolut dit.
– Strögar man fortfarande i Göteborg förresten? undrar hon plötsligt.
– Det var vårt lördagsnöje. När vi varken hade pengar till fika eller bio klädde vi oss fina och spatserade längs Avenyn. Från Götaplatsen till Gustaf Adolfs Torg och så tillbaka. Ville någon kille ta sällskap höjde vi ögonbrynen och sa: ”Vaad skulle de va bra för?”.
Förutom att ströga ville Lilian dansa. Men det tilläts inte förrän hon fyllt 15. Otåligt försökte hon hitta ett anständigt alternativ och lyckades.
– Nykterhetslogen Verdandi i Ekebäck. De hade dans och också träning i Esperanto. Vi stegade dit, Inga och jag. Redan i entrén möttes vi av två äldre flickor som ville att vi skulle pröva en cigarett. ”Nej” sa jag, men lät mig övertalas och tänkte ”det kan la inte vara så farligt”. Men det var det. Jag var fast i 47 år. Men nyktert, det var det ju.
Så snart konfirmationen var avklarad övergavs Verdandi till förmån för Rondo och i samma veva antogs Lilian som frisörelev på anrika Carlbergs salonger i centrumhuset vid Kungsportsplatsen. Till Carlbergs kom konsulinnor och doktorinnor och Lilian fick tona ned både arbetarbakgrunden och göteborgskan. Kollegan Inga skickades till talpedagog.
– ” Godda fru Andersson, vassego å sitt” så fick vi inte låta. En speciell kund kallade vi fröken Aftonstjärna eftersom hon alltid kom för sent. Denna fröken hade så mycket stenar och glitter på sig att, när hon lagts i schamponeringen, det undslapp Inga: ”E all den däringa strassen äkta, eller?”
Äkta eller inte så var flickornas tid på Carlbergs snart räknad. Inte på grund av dialekten men eftersom de började varje morgon med att tvätta spolar och kammar i ammoniaklösning.
– Skinnet flåddes från fingrarna och det gjorde fruktansvärt ont. Lönen var ju inte heller något att yvas över. De första tre åren fick vi 30 kronor i månaden. Det mesta gjorde vi av med hos Bräutigams eller på nylonstrumpor och läppstift.
Ettan på Djurgårdsgatan var Lilians hem i 22 år och när hon och den nyblivne maken skulle sätta bo hade de turen att få en egen etta i samma hus. Lilian tyckte det var toppen, men när sonen föddes dömde hälsovårdsmyndigheten ut lägenheten. Den var för dragig för småbarn. Nu var goda råd dyra. Räddningen blev att Eriksbergsvarvet, där maken Gunnar var anställd, erbjöd tjänstebostäder. Flytlasset gick till Lundby.
– Vi fick varmvatten, badkar och kylskåp. Visst var det härligt, men jag gillade aldrig läget. Sen en dag kom Gunnar hem och meddelade ”Nu lägger jag verktygen på durken”. Han ville alltså säga upp sig. Då förlorade vi bostaden och jag fick dra kärran till chefen och böna. Där var det ingen pardon, men i stället hittade vi en etta på Ankargatan i Majorna. Och så var vi tillbaka igen.
Sista skymten av sitt barndomshem såg hon under rivningen av Djurgårdsgatans jämna sida på sent 1960-tal.
– Skopan tog den blåvita korkmattan i köket. Det gjorde ont, det gjorde det.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
